Sida 482
Jagten
482
JAGTEN.
finnas till i böcker med afbildningar och i sagor. Genom sin snabbhet och försigtighet samt sin fruktsamhet har haren undgått att blifva utrotad; der »söndagsjägeriet» blomstrar, finnes det emellertid ofta flere jägare än harar. I Sverige (samt Finland och äfven Norge) har harjagten ett särskilda skaplynne; just här är hon jagten företrädesvis. Likväl är det endast harjagten med stöfvare, hvarom detta kan sägas. Detta jagtsätt grundas påharens egenskap att göra bug t er eller, då han blifvit uppjagad från sitt. säte, icke springa rätt ut derifrån, utan i större eller mindre kretsar och åter—
Fig. 290. Harjagt.
vända dit, hvarifrån han stöttes upp. Jägaren har att, i enlighet med denna* harens vana, uppsöka håll vid korsvägar, på kolbottnar, skogsgläntor och berghällar, hvilka han kan antaga komma att passeras af haren, eller ock att genskjuta och möta honom. Jägarens egentliga skicklighet ligger i den egnatakt, hvarmed han, ofta i en handvändning, förstår att utse ett håll. På spårsnö, då haren skjutes på sätet eller, om detta ej lyckats, med en nu släpt stöfvare — flere än en behöfvas ej — som med lätthet följer hans af både syn- och luktsinne förnimbara slag, är harjagten ganska lönande (sju till tio harar för ett par jägare på den korta vinterdagen).
Källa: Internet Archive ·
