Sida 147
Grufarbetaren och gruffälten
GRUFFALT.
147
Hufvudmalmen är en på det hela temligen fattig kopparkis, sittande dels i svafvelkis, dels i qvarts. Derjemte förekomma äfven silfverhaltig blyglans, zinkblende m. m. Något litet guld erhålles ock.
Sveriges äldsta och mest berömda silfververk är grundadt på Salasilfvergrufva, hvars glansperiod dock i medlet af 1500-talet upphörde. Ar 1506 var silfvertillverkningen störst, uppgående till 35 266 lödiga mark. Arbetsrummen började nära dagen och uttogos under det svaga taket ända till 240 fot breda och med ändå större längd samt af ganska betydligt djup. Sedan det fyndiga blifvit utsofradt, lades det uppfordrade odugliga gråberget till en del i varphögar öfver dessa samma rum, hvilkas tak genom det fortgående tillmakningsarbetet allt mera försvagades. Sålunda fortsattes nu brytningen utan qvarlemnande af pelare eller band till takens och klyftornas stöd och blef följaktligen allt mera vådlig, till dess år 1571 tak och varphögar genom två ras nedstörtade. Man
var nu nästan alldeles stängd från malmen och arbetet så farligt, att dertill användes lifstidsfångar, samt så litet gifvande, att t. ex. under åren 1607 — 1609, då det var som sämst, erhöllos vid smältverken endast 47, 76 och 44 lödiga mark silfver. Oaktadt ras äfven sedermera inträffat, böljade dock grufvan åter repa sig under Gustaf II Adolf och hans efterträdare, så att silfvertill-
Fig. 94. Kongsbergs silfvergrufva.
Källa: Internet Archive ·
