Sida 238
Ädelstenarna
238
ADELSTENARNA.
Australiens guldfält och i Brasilien, men alla dessa fyndorter ha måst träda tillbaka i skuggan för de i nyaste tid upptäckta rika diamantfälten i Sydafrika. Arbetssättet, slamning eller vaskning, är öfver allt det samma, som sedan urminnes tid varit an vän dt för erhållande af guld.
Vi vilja nu närmare betrakta de särskilda ädelstenarna och göra då början med den ädlaste bland dem alla, med
Diamanten. Diamanten har redan från urgammal tid varit känd för sina utmärkta egenskaper, och hans namn är hos nästan alla folk, der han fått ett särskildt namn, härledt från hans mest framstående kännetecken, hans hårdhet. Det gamla indiska språket kallar honom azira, den oförstörbare, eller lohadshit, metallbesegraren. Perser, araber och kurder benämna honom
Fig. 134. Ädelstenarnas kristallformer. 2. Korund. 3. Sirkon. 4. Topas. 5. Smaragd. 6. Beryll. 7. Turmalin.
1. Diamant.
8. Spinell. 9. Ametist. 10. Granat,
11. Bergkristall. 12. Amasonsten.
almas eller elmas, som erinrar om det grekiska adamas, den okuflige, hvilket äfven återfinnes i det syriska ordet adomos och det kurdiska adam and, liksom äfven i de nyeuropeiska benämningarna diam ond, diamant m. m.
Diamanten är hårdast bland alla kroppar, repar det hårdaste stål och kan endast slipas med sitt eget pulver. Han är temligen tung, med en specifik vigt tre gånger större än vattnets. I renaste form är han alldeles färglös och högst genomskinlig. Hans kristallytor utstråla i de lifligaste färger det infallande ljuset. Som ett stycke stjernhimmel tindra och blixtra de af stora och små diamanter sammansatta kronor, ordenskedjor och öfriga juvelsmycken, som förvaras uti Vinterpalatset i S:t Petersburg, Kreml i Moskva, Towern i London, Gröna hvalfvet i Dresden m. fl. ställen.
Källa: Internet Archive ·
