Uppfinningarnas bok: Del 3 (av 7) Tillgodogörandet af råämnena från jordens inre, från jordens yta och från vattnet

HAREN.

483

Den tyske jägaren skjuter haren på ståndskytte under oktober, november och december. När hans revier innehåller blandad skog och fält, ställer han sig i någon fördjupning eller bakom något skydd 30 till 40 steg från skogsbrynet. Hararna gå på qvällen ut på fälten och återvända tidigt på morgonen till skogen. Aro skyttarna flera, nyttjas ett mindre jagttyg, linor med fjädrar eller hvita lappar, som utsättas längs fältet och hindra hararnas återtåg; en öppning finnes, der jägarna äro utstälda. Haren skjutes äfven för hönshund, då han uppsökes invid eller i åkrarna, helst sådana med höstsäd, bakom gärdesgårdar och häckar och i buskmark samt i renar och bland stora stenar. Som på spårsnöjagt med stöfvare, följer man slagen i motvind och ger noga akt, hvar af språng finnas, då haren alltid plägar finnas i närheten. Uppjagad, ställer han gerna kosan åt något berg. Drefjagter, hvarvid drefkarlarna äro försedda med harskramlor, förekomma hos oss mest blott i sydligaste Sverige. Kretsjagter (kesseljagden) äro i Tyskland mycket omtyckta. Drefkarlar utställas kring ett fält, med 50 till 80 steg mellan hvar karl; på 3 till 5 karlar kommer en skytt, som följer drefvet. När marken är inringad, sätter tåget sig i gång. Det ställer kosan mot den inneslutna markens medelpunkt; när kretsen blifvit så liten, att fara för skotten börjar, ger jagtens ledare som gått ut ur ringen.

Fig. 291. En räffamilj.

ett tecken, hvarefter endast de harar få skjutas, Anskjutna harar få icke uppsökas förr än efter slutad jagt, och skyttarna böra helst ladda gående, hvilket med nu brukliga gevär faller sig lätt.

Kaniner finnas ej hos oss i vildt tillstånd, icke ens i förvildadt. De skjutas på ståndskytte, som harar; men mest användes ett för kaninen eget fångstsätt med en art vesla, mus tel a furo, som skall härstamma från Berberiet och enkom för att begagnas på kaniner, hvilkas farligaste fiende hon är, blifvit förd till Spanien, Frankrike och Tyskland. Framför hvart hål på kaninboet sättes ett säck- eller täcknät. Jägaren håller veslan, som han förut låtit svälta en tid, i beredskap i en skinnpåse; nu släpper han in henne i en kaningång, hvarvid alla kaninerna i vild flykt rusa undan för sin dödsfiende och genom gångarna ut i näten. De snärja sig i garnet och kunna nu uttagas och dödas. Jagten med vesla blir icke sällan obehaglig, eme-