Sida 443
Skogen, hans skötsel och vård
KOLXIXGEX.
443
Valet af kolbotten är af största vigt, emedan kolningens resultat till stor del betingas af bottnens beskaffenhet. Helst använder man en gammal botten; men då en ny skall anläggas, tillses framför allt, att han är fast och jemn, torr samt fri från drag. Han bör vara så belägen, att kolveden lätt kan ditforslas, att vatten finnes i närheten for milans släckning, samt att denna är skyddad för stark blåst; det sistnämda kan dock ernås genom särskilda vindskärmar, som allmänt begagnas i Tyskland. Men äfven vid anläggande af en ny kolbotten söker man förbättra jordytan genom stybb från en gammal botten. Man beräknar, att en gammal botten lemnar en tiondedel mera kol än en ny under i öfrigt lika omständigheter.
Kol ved en bör framför allt vara så torr som möjligt, hvarigenom kolningen går fortare och säkrare; han bör derför fällas och uppläggas till torkning minst ett år före milans resning. Genom den gröfre vedens klyfuing underlättas torkningen betydligt, något som likväl ej vanligen begagnas hos oss, men väl i andra länder, der kolningen skötes med större omsorg. För våra vanliga resmilor med ett hvarf kolved aftrummas denna till 9 å 10 fots längd, för resmilor med två hvarf till 5 å 6 fot. Veden skall vara väl qvistad, så att inga större tomrum uppstå vid in resningen, och både gr of t och smått tillvaratages, så att till och med grenar och qvistar af ett par fingrars tjocklek användas för att täta veden vid in-
resningen. Löf- och barrved kolas ej gerna tillsammans, men väl tall och gran, björk och al o. s. v. Till formen utgöra resmilorna stympade koner med hvälfd kull. Storleken kan vara ganska olika; den hos oss vanligaste är den s. k. 14 eller 15 famnars milan, det vill säga en som på midten håller 14 eller 15 famnar i omkrets och hvars bottenradie då blir 16 till 17 fot. Men både större och mindre milor begagnas äfven. Milans öfre omkrets kallas -bryn, den nedre fot.
Vid inresningen utmärkes först omkretsen för foten med i marken nedslagna pinnar; sjelfva bottnen erhåller en lutning af 4 — 10 tum från medelpunkten till omkretsen. Först uppsattes pipan i midten antingen medelst 3 — 4 starka och raka stänger, som sammanhållas med en vidja och bilda pipans hörn, eller ock uppreses och sträfvas en stock, i hvilken två kilar äro inslagna och i ändarna förenade genom en tvärslå, hvaromkring pipan reses. Pipan bildar således ett tre- eller fyrkantigt rum i milans midt med omkring 8 till 10 tums sida. Inuti pipan uppsattes en lång stång, som skjuter upp omkring 3 alnar öfver milveden och tjenar till riktpunkt vid vedens inres-
Fig. 276. Stybbad resmila med blockhvarf.
Källa: Internet Archive ·
