Sida 481
Jagten
GEMS JAGTEN. 481
Vildsvinet har, sedan det utrotades på Oland, ej funnits i Sverige, förr än det nyligen utplanterades på Skepsta bruks egor i Södermanland. Det jagas med ståndskytte, krypskytte och drefjagter, förr äfven med användande af jagttyg. Då ett stal dt djur skall affångas, är försigtighet af nöden, emedan gamla djur kunna gifva svåra sår. Till affångningen nyttjar jägaren antingen hirschfängare, hvilken dervid stödjes mot högra knäet, eller £tt särskildt, tvåkantigt spjut af 5 fots längd. Man sticker mellan hals och bröst eller bakom bogbladet åt hjertat till. Har ett vildsvin redan blifvit anskjutet och stäldt af svetthunden, söker jägaren med vinden smyga sig på det och gifva det ett dödande skott bakom bogbladet, ej gerna i hufvudet. Der goda hundar finnas, begagnas de på drefjagter med fördel till att spränga hjorden. Vildsvinsjagten idkas företrädesvis på vintern och vid tillräcklig tillgång på snö.
G em sen, stengeten — som ej bör förblandas med stenbocken, hvars horn äro stora och knöliga, medan genisens äro små, rundade och bakböjda i spetsen — lefver ännu i aflägsna revier i några alptrakter i Europa. Detta skygga, med litet nöjda djur är endast tillgängligt för den äkta jägaren; vanliga alpresande få sällan se det, ehuru det plägar vara ett föremål för deras lifliga intresse. I Schweiz är gemsjagten nu mera mycket klen i följd af den oaflåtliga, skoningslösa förföljelse, hvarför djuren varit utsatta; i de baierska och salzburgska alperna är det deremot ej ovanligt att träffa på hjordar med 40 till 50 djur, och årligen skjutas omkring 100. Hintere Riess, Berchtesgaden och Ischl äro gemsjagtens klassiska bygd. Jagten pågår hela sommarn; på vårdade revier drifves hon endast om hösten och på förvintern, då brunsttiden infaller. På väl skötta, furstliga jagtrevier förekommer någon gång dref, hvartill utväljas djerfva skogsbor; de drifva djuren vidt och bredt ifrån och från de svårtillgängligaste ställen, ofta i stort antal. Krypsky ttet förblir likväl den äkta gemsj ägarens hufvudsak. Redan dagen före jagten stiger han upp till den högst belägna sätern i trakten och lemnar den före lagningen för att med tjenlig vind och under den yttersta försigtighet närma sig djurens stånd; nedlutad, nyttjande hvar klippa eller buske till skärm, undvikande att trampa på prasslande löf och knakande qvistar, smyger han som en förbrytare fram öfver de kala högfälten eller stenörena, med ögon och öron riktade åt alla håll och kanter, emedan han vet, att det blott behöfves, att en sten rasar ned från den ljudlösa verlden der uppe, för att de vara djuren på en vidsträckt omkrets skola taga till flykten och för den dagen göra jagten omöjlig. Ingen motighet har inträffat, han ser inom håll >en fet bock sticka fram om en klippa, drager andan och skjuter. Men bocken har endast blifvit sårad; i stora språng flyger han bort, och nu börjar jagtens andra och farligaste del, den att förfölja villebrådet på de aflägsnaste och svåraste stigar, som kunna tänkas. Till denna jagt fordras oför- .skräckta och härdade karlar.
Haren är jemte rapphönsen det mera odlade Europas snart sagdt enda villebråd, under det hjortar och vildsvin der måhända snart endast
Uppfinningarnas bok. III (u. 2). «JX
Källa: Internet Archive ·
