Sida 233
Koksaltet
BORAX OCH BORSYRA. 233
I den kringliggande trakten uppstiga här och der svaga gasströmmar, som, på vanligt sätt behandlade, ej heller kunde föranleda någon betydande borsyretillverkning. Man omgaf derför sjön med en graf, som upptog och afledde det tillflödande vattnet, h vilket förut runnit ut i sjelfva sjön och bidragit att utspäda borsyrelösningen. Härigenom steg inom ej särdeles lång tid vattnets borsyrehalt till sitt fyrdubbla belopp, 2/10 procent. Nu afsänktes borrhål, 170 till 200 fot djupa, och de ur dessa borrhål ymnigt utströmmande heta ångorna begagnades sedan till uppvärmningsmedel för vattnets afdunstande. Dessa ångor innehålla, såsom redan blifvit nämdt, en icke obetydlig mängd borsyra, som afskiljes på samma gång man sålunda tillgodogör deras höga temperatur.
Medelst denna förbättrade metod steg borsyretillverkningen från 1 520 centner år 1854 till 3 520 centner året derpå.
Man anlade nu i samma trakt en stor mängd konstgjorda soffioner enligt professor Garreris metod. Ar 1862 hade Durval redan borrat 18 stycken, i medeltal lika djupa som de nyss omnämda, hvilka ensamma gåfvo mer än 4 700 centner borsyra årligen. Fig. 132 visar i genomskärning en sådan genom borrning åstadkommen fumarol eller soffion, hvars ånga uppsamlas vid borrhålets mynning och derifrån kan ledas hvart man behagar.
Under senaste åren har äfven mineralet borokalcit, borsyrad kalkjord med vatten, som linnes i Chile, börjat erhålla teknisk användning. Detta salt går till största delen öfver till Liverpool samt således i första hand till engelsmännen, och emedan engelsmän för närvarande äfven genom arrenderätt förfoga öfver hela den toscanska tillverkningen, äro de genom båda dessa omständigheter i stånd att, hvad denna handelsvara beträffar, helt och hållet beherska marknaden.
Källa: Internet Archive ·
