Uppfinningarnas bok: Del 3 (av 7) Tillgodogörandet af råämnena från jordens inre, från jordens yta och från vattnet

418 SKOGEN, HANS SKÖTSEL OCH VÄRD.

hugges han äfven med största fördel den ena vintern för att utköras den andra. Dessutom lär erfarenheten, att det om vintern afverkade virket blir i många hänseenden bättre; det har större brännvärde och är varaktigare, hvilken sistnämda egenskap i synnerhet är af vigt för allt bygnadsvirke. Likväl måste flera afverkningar företagas under andra årstider. Så bör hjelpgallring i löfskog ske medan träden äro löfvade, så att man kan se, hvilket inflytande gallringen utöfvar på markens beskuggning; i ekskog der barkens tillgodogörande är hufvudsaken bör afverkningen ske under saftiden, medan barken löper o. s. v.

I de stora, fjerran från menniskobygder belägna timmerskogarna, från hvilka dessa otaliga brädstaplar oeh virkesupplag, som utmärka de norrländska kuststädernas hamnar, komma och i hvilka om sommaren råder en ödslig tystnad, i dem blir det om vintern ett lif och en rörelse, hvarom den knappast kan göra sig en föreställning, som ej sjelf erfarit det. Agardh har med några drag tecknat en bild af detta vinterlif i Vermlands skogar, som vi taga oss friheten att här återgifva: ^Om vintern är ett ofantligt lif i nordens skogar, dit under åkerbrukets hvila landtmannens verksamhet helt och hållet drager sig och visar sig särdeles liflig och storartad uti våra timmerskogar. Man kan med skäl säga, att man icke finner i andra länder något som liknar det samma. Så snart jorden blifvit tillfrusen om hösten, begifver sig hela den manliga befolkningen till skogarnas djup, medförande endast sin yxa, sina skidor och ett förråd af mjöl, sill och ost, med hästar och slädar samt foder. Man har förut gräft i jorden 2 alnar djupa hålor, öfver hvilka man bygt ett tak med en öppning för röken, som uppgår från den af en sten bestående eldstaden. En sådan boning kallas kuj. Här qvarblifva skogsarbetarna under hela vintern och besöka sitt hem endast om söndagarna. Hvarje morgon begifva de sig ut i skogen för att fälla timmerträden samt köra dem i högar, kallade tunnar. Så snart snön och sjöarna blifvit fasta och säkra, köra de dem från skogen till närmaste vattendrag, helst till något ställe vid en brant stupande strand, kallad löp, utför hvilken stockarna störtas ned på isen. Ibland arbetarna kringvandra s. k. timmermärkare, hvilka leda hela arbetet och sätta egarnas märke på stockarna. Hästarna stå under hela vintern bredvid kuj en utan att ha tak Öfver sig samt synas icke lida deraf. Om våren, när isen smälter, för strömmen med sig de på isen uppstaplade stockarna, som öfverlemnas åt flodens lopp, till dess de samla sig i nedanför vid den stora elf, dit vattendragen samlas, liggande länsor, der hvarje egare uppsöker sina märken, samlar stockarna, sammanbinder dem uti 60 till 70 alnar långa timmerflottar och låter föra dem till sågverken eller hamnen. Länsorna utgöra af stockar formade hamnar, öppna uppåt, tillstängda nedåt, dit stockarna sjelfmant inflyta och samlas i massor blandade, men känbara genom sina märken. Understundom och under stark flod sprängas länsorna. Då rusa stockarna i tusental ned åt elfven, nedbryta och föra framför sig allt hvad de råka och stanna ej, förr än de hinna lugnvattnet i den sjö, dit elfven flyter. En natt i Karlstad vaknade invånarna vid kanonskott och trum-