Uppfinningarnas bok: Del 3 (av 7) Tillgodogörandet af råämnena från jordens inre, från jordens yta och från vattnet

556 FISKE OCH SJÖJAGT.

Då vi nu här gå att ge en öfverblick af de hufvudsakligäste slagen af fiske, så väl som af hafvets skatter i allmänhet, börja vi med fattigmans fisk, med sillen.

Sillfisket. Det är ej länge, sedan man lefde i den föreställningen, att alla hafsfiskar föra ett vandringslif. Om fångsten utföll olyckligt, sade man alltid, att fisken hållit sig borta och gått till andra trakter. Men den vandringslust, man då tänkte sig, fins verkligen ej, utan hvarje art har sin hemort. Det samma gäller om sillen, som länge ansågs för att vara en vandringsfisk, om hvilken man mycket poetiskt visste berätta, huru han i oerhörda skaror kom fram ur nordens ishaf för att leka vid Europas kuster. Men undersökningar, anstälda i Sverige, Norge och Skotland, sillfiskets nu varande hufvudland, ha visat haltlösheten af detta påstående. Man vet nu, att sillen, oafsedt mindre vandringar, ständigt bebor samma trakt.

I Storbritannien står sillfisket under uppsigt af offentliga tjenstemän. Det får der endast idkas med drifgarn af 110 fots längd och 68 fots bredd. Mot solnedgången gå fiskare i sina båtar ut mot fiskgrunden, släppa nätet, som står som en vägg, öfver bord och drifva sedan lugnt omkring med ebb och flod, så vida ej storm och hög sjö inträffa. Fångsten lyckas, om ett sillstim möter nätet och blir hängande i dess maskor. Mot soluppgången dragas näten långsamt upp och kastas jemte fiskarna i båten. Derefter seglar man raskt till land, der rensningsarbetet, som består i uttagningen af inelfvorna, i hast utföres af qvinnorna. Peterhead t. ex., en välkänd sillhamn, räknar under sillfisketiden 2 000 — 3 000 invånare mera än vanligt, som komma dit från landet för att hjelpa till vid de arbeten, som fordras för fiskens beredning och afsändande. Med en kort knif gör man ett snitt i främre delen af hans buk och sliter ut gälarna, lefvern och tarmarna. Arbetet är naturligtvis ej synnerligt snygt, och qvinnor, äldre och yngre, stå inom några minuter alldeles Öfverstänkta med blod och fiskbitar. Härefter inpackas fiskarna noggrant ofvanpå hvarandra, ungefär 700 — 800 stycken' tillsammans, i tunnor, betäckas med salt och säljas genast till de väntande fiskhandlarna. En tjenstemän för uppsigt öfver det hela, och hans märke, inbrändt på silltunnorna, står der till intyg, att allt gått ordentligt till. Den vigtigaste sillfiskehamnen är Wick i norra Skotland, der 8 000 menniskor lefva endast och allenast af sillfisket. Under juli och augusti månader råder der ett utomordentligt lif. Allt luktar sill. Hon ligger bokstaf ligen som hundmat på gatorna. Oupphörligt löpa båtar ut och in, många dagar öfver tusen stycken, och hafvet ser ut, som det vore betäckt af myror. I södra Skotland är Dun b ar den största sillfiskehamnen, i England Yarmouth, men fisket härifrån bedrifves icke, som i Skotland, med öppna båtar, utan med däckade »buyser».

Man må emellertid ej tro, att all sill saltas eller rökes. Från de ställen, der jernvägarna nå kusten, sändes på dessa en oerhörd mängd färsk sill. Förbrukningen endast i London är kolossal; hon uppgår till ungefär 300 000 tunnor, hvardera på 700 stycken sill, alltså öfver 200 millioner stycken färsk sill