Sida 572
Fiske och sjöjagt
572 FISKE OCH SJÖJAGT.
den andra. När näst den sista är full, stänger man denna bakom de inkomna fiskarna, och man söker nu drifva djuren in i den sista eller »dödskammaren». För detta ändamål kastar anföraren en med ett svart fårskinn ombunden sten in ibland fiskarna, hvarpå dessa, fulla af förskräckelse, flykta in i dödskammaren. Lyckas ej denna list, måste man med stort besvär draga den näst sista kammaren allt mer tillsammans, tills fiskarna bli tvungna att begifva sig derifrån. När de nu kommit in i dödskammaren och denna är stängd bakom dem, hissar anföraren för fisket en hvit fana på sitt fartyg. I ögonblicket skynda alla båtar, fulla af arbetare och nyfikna, från stranden till stället, och luften genljuder af fröjdeskri. Dödskammaren omgifves af fartyg och uppvindas nu långsamt från djupet. Slutligen har hela kammaren kommit så högt, att alla fiskarna trängt upp i vattenytan. Anföraren ropar sitt ammazza! (döda!), och nu böljas ett ordentligt blodbad. Med stänger,, som i spetsen äro försedda med en jernkrok med hulling, sticker man fiskarna och drager dem om bord. Svallet i hafvet, som tunfiskarna åstadkomma, då de känna sig från alla sidor inneslutna inom ett så trångt utrymme, angripna och dödligt sårade, arbetarnas strid för att öfvermanna de stora fiskarna, hafsytan full af skum och blod, åskådarnas jubel och fröjdeskri, allt detta utgör en egendomlig tafla. När kammaren är tom, föres fångsten till stranden under jubel och sång. På land hugger man hufvuclet af fiskarna och för dem till magasinet, der de i långa rader upphängas på tåg, tills de slutligen styckas och insaltas. Rommen liknar kaviar.
Den mest storartade karakteren och den största betydelsen, ej blott i ekonomiskt, utan äfven i rent ■ nautiskt hänseende, har dock det så kallade stora fisket, som syseisätter sig med fångst af hvalar, salar och dylika hafsdjur.
Hvalarna och hvalf ångsten. Mer än hundra arter af hvaldjur lefva i nutidens haf på vår jord. Blott få ibland dessa motsvara dock den vanliga föreställningen om deras oerhörda storlek, liksom ej heller flertalet bebor Ishafvet, utan i stället tillhör de tempererade och varma zonernas haf. Många stryka med förkärlek omkring i närheten af kusterna, till och med i vikar, hamnar och flodmynningar, andra hålla sig alltid ute till hafs, i öppen sjö, och synas sällan i närheten af land, men endast med få undantag är äfven deras utbredning inskränkt inom vissa, af klimatet bestämda gränser. Vi känna hvalarter, som endast lefva i varmt, och andra, som endast lefva i kallt vatten; endast få arter uppehålla sig än i det ena, än i det andra vattnet. Dessutom finnas tre arter af delfiner, som endast lefva i floder, nämligen en i Ganges, en i Sind och en i Amazonnoden.
Med fiskarna ha hvalarna ingenting annat gemensamt än lifvet i vattnet och en viss allmän likhet i kroppsform. Likväl faller det strax i ögonen, att hos de förra stjertfenan i kroppens naturliga ställning är vertikal, medan hon hos hvalarna är horisontal. Hvalarna äro däggdjur, andas med lungor och ha rödt varmt blod. Vid början af den stora kroppspulsådern och
Källa: Internet Archive ·
