Sida 582
Fiske och sjöjagt
582 FISKE OCH SJÖJAGT.
Lösslitningen sker tvärs öfver djuret i band eller remsor, hvardera öfver tre fot breda, hvilka på förhand utmärkts genom inskärningar med späckskyfflarria, ungefär som man uppvecklar täckbladet på en cigarr, och den flytande hvalkroppen vrider sig under tiden omkring sin längdaxel. När späckremsan är upphissad tillräckligt högt med ett block, fästes ett annat uti henne tätt öfver däcket, hvarpå den öfversta delen af remsan afskäres och nedfiras genom luckan i späckrummet (mellandäcket). Så fortgår det, ända tills allt späcket är om bord. Under gynsamma omständigheter tar detta arbete ungefär sex timmar i anspråk.
På bardhvalarna skiljer man med yxor öfverkäken från hufvudet och hissar honom om bord. Der uttages nu fiskbenet, hvars skifvor, sedan de blifvit befriade från det tandkött, hvari de äro fästa, samt vidare skrapade och tvättade, hoppackas i bundtar, färdiga för afsändning. På kaskeloten hugger man lös den långa underkäken och bryter ut hans sköna tänder, hvilka kunna bearbetas som elfenben. Den kolossala öfverdelen af hufvudet tar man om bord i två stycken, dels för att tillgodogöra sig späcket, dels för att tömma ut den der befintliga hvalraten. •
Efter slutad afspäckning blir späcket först i mellandäcket sönderskuret i handterliga stycken, som kastas upp på däck. Här går det genom en maskin, der styckena med en skarp knif djupt raspas, hvarpå de äro färdiga att utkokas i kittlarna. Dessa stå framför stormasten i en murad eldstad, under hvilken vatten oupphörligt cirkulerar till skydd för däcket. Vanligen finnas der två kittlar. De äro gjorda af gjutjern och af samma storlek som tvättkittlar. Den på detta sätt erhållna tranen tappas först i kylfat af koppar och fylles derefter på fat, som stufvas undan i rummet, färdiga att med gynsam lägenhet från närmaste hamn hemsändas. Den brunbrända återstoden af späcklagret (scraps) vandrar ur kittlarna i elden, emedan han ger ett utmärkt bränsle. Ur dess aska får man en förträfflig lut, hvarmed man sedermera, så godt sig göra låter, rengör fartyget, hvilket under detta arbete dryper af trän.
Många nationers fartyg utkoka för öfrigt ej strax sitt späck, utan kasta det i stora liggare och föra det så i land. Alla aflossa ej heller späcklagret på ofvan beskrifna sätt, utan hacka det i stycken direkt från hvalkroppen eller slita lös det i småremsor. Detta arbete är dock mycket mödosamt, och att genast koka ur tranen visar sig alltid vara det ändamålsenligaste.
Hvalfångsten har under tidernas lopp varit underkastad åtskilliga vexlingar. Hvalarna öfvergifva nämligen ej blott fiskplatser, der de en gång voro talrika; stora hafssträckor, som en gång gåfvo rik fångst, bli äfven under årens lopp öde, och hvalarna visa sig der sedermera endast sällan. Detta är särskildt fallet med norra Atlanten och den dermed sammanhängande delen af Norra ishafvet. Räth valar och nordhvalar, som en gång funnos der i tallösa skaror, äro nu mera ganska sällsynta i dessa haf. Deremot förekomma de ännu i stor mängd i norra delen af Stilla hafvet, i Okotska hafvet samt i Ishafvet norr om Berings sund. Der jaga hufvudsakligen amerikanerna. Afven andra hv al arter försvinna alldeles från somliga hafstrakter, men visa sig åter i
Källa: Internet Archive ·
