Sida 110
Tvenne grofsmeder.
Såsom skolgosse mötte jag ofta ute och har äfven sedermera någon gång mött en person, som jag alltid med en känsla blandad af beundran och fruktan betraktade. Det var en ovanligt både högväxt och starkt bvggd man med bredt men välbildadt ansigte, svart skäggbotten, yfviga poli-songer och buskiga ögonbryn. An visade han sig i borger-skapets officersuniform, än i ett stort förskinn, fritt likväl från sot och slagg, men i stället prydt med hoftång och hammare af rödt saffian, kantadt med gult silke. Det var hofslagaråldermannen och kornetten vid borgerskapets kavalleri Ekeberg, hvilken vid Lilla Vattugräjid hade sin verkstad. En liten nätt kornett, såsom man finner, men hvilken, oaktadt sin kungi. fullmakt, icke blygdes för att promenera på gatan i sina verkstadskläder. Den gamla tidens skråmästare voro petimätrar på sitt sätt, ty om de också genom sitt arbete förvärfvat sig så stor förmögenhet, att de sjelfva icke mer behöfde lägga handen vid arbetet, så höllo de sig dock i sina verkstäder, klädda i lina förskinn och dito träskor. Men Gud nåde den gesäll eller lärpojke som hvilade på hasorna! Den tiden piskade gesällen på lärpojken, mästaren på gesällen och mästarne på hvarandra. Men detta oaktadt var umgänget mellan mästare och arbetare kanske förtroligare än nu. Ekeberg var stolt öfver sitt yrke och påstod sig vara den skickligaste hotslagare i Stockholm, och hvad hans militära förtjenster beträffade, förklarade han sig i stånd att utan annat vapen än sin storslägga kunna ensam jaga ett helt kompani på flykten. Ingen motsade honom hvarken i ena eller andra fallet, dels derför
