Sida 84
Evelina.
Ill. J. N.[=Jenny Nyström] En dag vid ett besök hos min mor fann jag henne mot vanligheten mycket nedslagen. Tårarna stodo henne i ögonen och, hvad som värre var, hon, som aldrig led brist på ord, var stum, och jag måste flere gånger upprepa min fråga om orsaken till hennes bedröfvelse, innan hon kom sig för att svara.
»Det här huset har fått en ny värd,» svarade hon ändtligen.
»Nå, än se’n?»
»Och han skall vid nästa flyttning sjelf flytta upp i första våningen.»
»Nå, hvad ondt deri?»
»Men jag är uppsagd till afflyttning, jag, som nu bott här i sju år och trifs så bra i mitt lilla rum och mitt lilla kök ... aldrig kan jag på annat ställe få så bra som jag har det här.»
»Hvem är den nye värden?»
»En brukspatron som heter Dillman.»
»Brukspatron Dillman!» upprepade jag studsande.
»Jag sade kommissionären, att jag gerna ville öka på hyran,» fortfor min mor, »och jag grät och bad, men
