Sida 90
Assessor Carlander.
Af det samtal, jag mellan fyra ögon hade med modern en stund efter mitt upptrade med henne och dottern, inhemtade jag åtskilligt, som sprider någon dager öfver det 1 öiflutna, tör så vidt det afser de händelser jag kommit att berätta rörande Dillmanska familjen.
Axel Wendel, som råkat tillvinna sig dotterns kärlek, hade stött på ett oövervinneligt motstånd från föräldrarnas sida, någonting högst vanligt både i verkligheten och i romanen, helst när friaren blott är rik på kärlek och förhoppningar, men dottern deremot på sätt och vis har affärer med Jernkontoret och visar sig smyckad med några hundra tusen stenar rappadt tegel. För öfrigt tyckte föräldrarna icke det ringaste om hans person och voro dessutom af den tanken, att en läkare aldrig borde gifta sig på blotta kandidatexamen. Han bör först ha sin doktorshatt, så att, om han icke just egentligen är läkare, man åtminstone ser att han är doktor.
Unga damer tycka i allmänhet rätt mycket om läkare. Man får heta doktorinna, man har så godt som hela farma-kopén på sina lem fingrar, och hur beqvämt är det icke att a^uta sjukdoms® ha recepter och medikamenter så nära tiH hands! Såsom fruar händer det dem likväl icke sällan, att de finna sig något lurade på konfekten och att de ha föga glädje al sin promotion. Snart märker den hulda makan, att doktoin just till töljd af sitt yrke mera tillhör verlden än doktorinnan; den fördömda ringklockan pinglar ständigt i hennes öron, lik en dödsringning öfver hennes egen lycka och frid; den tiger icke ens om nätterna.
