Sida 134
En Trefaldighetsnatt vid Uggleviken.
När i södern natten rycker an med sin djupa kolonn, stupar ögonblickligen dagen. Icke så i norden; der kämpar dagen länge. För att blända eller tjusa sin fiende, utvecklar han alla ljusets behag, prydande sig med band af purpur och guld, med smycken af smaragder och rubiner. Slutligen jagad ur däldernas djup, som fylles af skuggors mängd, håller han sig ännu fast vid bergens och skogarnas toppar och kan icke derifrån förjagas.
Det var under en sådan skärmytsling mellan dag och natt som jag närmade mig Uggleviken och dess bekanta källa, en öppen och täck plats nästan midt i norra Djurgårdens famn. Redan på afstånd uppfångade mina öron klarinetters och fiolers orediga ljud, menniskors glada hojtande och skratt, mellan hvilket då och då trängde mungigans skorrande toner.
Inkommen på den öppna platsen, fann jag den, så långt min blick genom halfdunklet kunde spana, hvimlande af hoppande ben och svängande armar. Men icke var det elfvors lätta dans på daggigt gräs. Tufvor sparkades upp och följde med i den vilda dans, och ofta gnistrade det till när jernskodd stöfvel slog mot berghäll och rasslande stenar. Vid foten af nästan hvarje träd var lägrad en grupp af folk framför utvecklade matknyten och buteljkorgar. Buteljen gick från mun till mun — ty hvad skall man väl med glas: Smörgåsar på hela kakor bjödos kring; flere munnar beto i samma ost eller korf; ägg knäcktes mot andras pannor, och sedan hvitan och gulan slukats i samma andetag, fäste kavaljererna skalen på hvarandras näsor och störtade så maskerade in i dansen under damernas gälla skratt. Det var lif, det var lust högt upp i sky. Der ljuder en flickas sång,
