Sida 181
Fröken Mimi.
En af mina bästa skolkamrater var Axel Svan, son till en hofmästare eller taffeltäckare i ett förnämt hus vid Stora Trädgårdsgatan i Stockholm. Han var hvad vi i skolan allmänt förstodo med en riktigt bra gosse, d. v. s. käck utan att vara »tjufpojke», mild utan att vara »mamsell», flitig utan att »plugga» och lydig sina lärare utan att vara »sqvallerbytta». Liksom Theodor Sandström, om hvilken jag redan talat, gick han blott ett år i hvardera klassen och fick premium vid hvarje examen. På detta sätt hoppande öfver sina jemnårige, var han gymnasist, innan jag blef qvartan i Clara skola, och samma år jag lemnade skolan för att bli hyrkuskbokhållare, reste han till Upsala för att studera till magistern. För mig kuskbocken, för honom parnassen – tvenne helt olika kareter, såsom man finner.
Men de olika kareterna åtskilde oss likväl ej, ty vi hade haft för mycket gemensamt i barndomen. Honom betydligt underlägsen i skolan, var jag honom fullt vuxen i barndomens lekar och idrotter. Vi »flådde katt» på de största stegar och med samma skicklighet; vi klättrade lika fort upp till masttopparna på Rödbohamnens tegelskutor; vi hade begge kämpat som lejon i kriget mot Jakobs skola, och begge hade vi varit fröken Mimis vagnshästar.
Men hvem var då fröken Mimi?
Fröken Mimi, fem år gammal när vi voro tio, var yngsta dottern i den grefliga familj, hos hvilken Svans far var hofmästare. Men fröken Mimi, som hade en förträfflig korgvagn, var mycket road af att åka »efter par», och som jag ofta besökte Axel Svan, så hade jag ofta den äran att jemte honom spänna mig framför hennes vagn. Vi gjorde hvad vanligen hästar aldrig skulle göra, nemligen betslade
