Sida 194
Jernkrämaren.
Min principal, hyrkusken vid Röda bodarna, dog och åkte till grafven efter egna hästar, men husbondetömmarna förblefvo oförändradt i enkans vana hand. Hon var en mycket amper qvinna, en fasa för både drängar och pigor, ty den af dem, som icke jemt stod på tå för henne, ställde hon ofta med egen hand på hufvudet. Hade skrapan i stallet varit i lika flitig rörelse som vår matmors hand, så skulle våra hästar bestämdt ha glänst som Phæbi spann. Också var det blott glansen som fattades dem, ty, liksom Phæbi fålars, bestod för det mesta deras foder af luft och solsken. Hafren för dem, liksom plättarna för mig, kom blott hvar söndag i fråga.
Under de första månaderna efter mannens död gaf hon mig de ljufvaste blickar, det bästa javakaffe och plättar till och med om hvardagarna; men som jag allt för mycket höll till godo af javakaffet och plättarna, men deremot alltför litet af de ljufva blickarna, så återkom snart den brasilianska bönan och sjöskadad till på köpet, förmodligen för att erinra mig om min lyckas skeppsbrott, och pannkakspannan fräste aldrig mer för min skull. Hon tycktes vilja tämja mitt hårda hjerta, liksom man tämjer vilda djur, nemligen med hunger och törst. Hvarje söndagsmiddag fanns det pepparrotskött på bordet, men alltid lade hon för mig de senigaste bitarna och syntes njuta af mina olyckliga käkars ansträngningar. Min portion var rudimaterien för en strängfabrikant och kunde måhända blifva nyttig för guitarrens och violinens poesi, men omöjlig för magens och tändernas prosa.
»Frun måtte ha bra starka tänder för sina år,» anmärkte jag en gång, alldeles utledsen vid strängaspelet.
