Sida 42
Fönsterrutan vid Karduansmakargränd.
»Höglund,» sade en dag min principal till mig; »tag mamsell Wigrens räkning för månaden och gå upp till henne med den, för jag vill inte skicka någon af drängarne till en så gentil dam . . . Skulle hon anmärka något vid en och annan post, som möjligen af misstag kunnat inflyta, så rabattera genast utan invändning, ty mamsell Wigren är min bästa kund.»
Jag klädde mig snygg, tog räkningen och gick, icke utan en blandad känsla af nyfikenhet och oro, ty jag erinrade mig en liten flicka, som hette Lotta Wigren och hvilken, när jag var barn, bodde i samma hus som mina föräldrar, eller vid Karduansmakargränd. Det huset hade en mycket stor gård, tummelplatsen för mina lekar som gosse. Jag kunde då vara 7 à 8 år; men ännu har jag lifligt för mina ögon den stora brandstegen, mellan hvars pinnar jag kilade upp och ned, och ännu tycker jag mig sitta i de vinterpalatser jag byggde mig af gårdens väldiga drifvor.
Utåt denna gård vette många fönster i det höga huset; men det var ett på nedre botten som ådrog sig min synnerliga uppmärksamhet, ty i detta visade sig ofta en flicka, några år yngre än jag, men af ett sjukligt utseende, ehuru ansigtet för öfrigt var särdeles fint och välformadt. Nästan aldrig fick hon komma ut på gården, och lika sällan öppnades det låga fönster hvarvid hon brukade sitta. Men alltid nickade vi åt hvarandra genom rutan. Jag gick på händerna och hjulade för henne, emedan hon då log så godt, och när hon log, syntes hon så obeskrifligen skön, att det var som en Guds engel smålett mot mig bakom glas och ram. Hon var, som jag vill minnas, dotter till en
