Sida 228
Handen.
Anton Frese hette en ritlärare, som någon tid bodde i mitt grannskap. Han ansågs för en talang och i synnerhet för god tecknare. Han kunde vara några och tretti år, när jag blef bekant med honom, var lång och mager, hade ett fult, nästan askgrått ansigte, omgifvet af rödlätt slätstruket hår. Det låg något af blyertspenna i hela figuren.
För öfrigt syntes han mycket belåten med sig sjelf och var det i sjelfva verket, såsom fallet merendels är med artister, och kanske är det väl att så är. Förtidigt misstroende eller förtidig sträng sjelfkritik skulle qväfva mången gryende talang.
»Om artisten,» säger en författare, »icke störtar sig i sitt verk, liksom Curtius, den romerske riddaren, i svalget, eller som soldaten mot redutten, utan att reflektera öfver de svårigheter som vänta honom, skulle hans verk i evighet bli ofulländadt och han sjelf snart bevittna sjelfmordet af sin egen talang.»
»Han ser för narraktig ut,» hörde jag alla yttra om Frese; men jag har hört samma yttrande fällas om vetenskapsmän, skalder, konstnärer eller sådana som uteslutande arbeta med tanken eller fantasien. Det är icke värre det än att säga att månen är som en ost och solen som en kopparkittel, hvilket jag hört åtskilliga andra qvickhufvuden säga.
»Hvad duger den der till!» hörde jag äfven kryddkrämaren i Keijserska huset en gång säga om den stackars ritläraren. Lyckligt emellertid att några finnas, som, utan afseende på den blott materiella verldens omdöme, vårda elden i andens helgedom, annars blefve vi snart kryddkrämare allesammans, och då blefve det bestämdt för många.
