Sida 127
En söndagsmorgon i Carl XIII:s torg.
Det var just en sådan den förnäma eller rika verldens torgdag, då jag trädde inom alléerna af detta torg, hvilket nyligen blifvit så modernt, tack vare — icke de sista majdagarnas klara sommarsol, icke heller den uppfriskande morgonvind, som lekte i alléernas nyss utspruckna kronor — utan professor Mosanders artificiella vatten, till hvilka lyckans sjuka skötebarn börjat ila, för att ur de kemiska laboratoriernas apparater dricka till sig ny helsa och nya vårar; för att på några veckor reparera hvad ett helt förflutet lif förstört; för att, sedan man i åratal dinerat och superat lör mycket, återfinna krafter och lif uti drycker så bittra och vidriga, att sjelfva de osjäliga djuren, äfven om de brunno af törst, icke skulle smaka dem; för att, om jag så må uttrycka mig, återbegära af brännässlan och kardborren hvad de förlorat genom ananasen och drufvan.
Vestra alléen, alltid mest besökt trots den närbelägna kyrkogården, vimlade af eleganta kavaljerer och damer i de mest utsökta morgontoiletter efter modets och behagsjukans alla nycker. Allt i verlden är ju till för den rika eller förnäma qvinnan. För henne spinner silkesmasken, fiskas perlan och slipas diamanten; men sjelf är verldens drottning modets eller nyckens slafvinna. De skönas ansigten, fastän garnerade med rosor af gaz, voro månskensbleka, och deras ögon, ovana vid den tidiga morgonen, stirrade med förvåning på allt, på träden som kunde vara så vackra och gröna, på solen, som redan hunnit så långt på fästet, fast de emaljerade, juvelinfattade uren endast visade på sju.
»Hur obehagligt att ryckas upp ur sin sköna sömn!» hörde jag en fru yttra; »men hvad får man inte lida för helsans skull!»
