Sida 121
Den lilla öfverstinnan.
Öfversten höll ord. Dagen derpå kom han och gaf mig ett par vackra terzeroler i ersättning för ryttarpistolen, med hvilken ett så olycksaligt minne varit förenadt, men hvarom jag sedermera icke hörde det ringaste ord. Den o-amle mannen visade sig glad och fryntlig som förut, och jag började nästan tro, att den der hemska berättelsen ui-hans förflutna lif mer tillhörde en för tillfället uppjagad fantasi än verkligheten, ehuru jag sedermera kommit underfund med att, hur liflig och rik fantasien än kan vara, den likväl i verkligheten har sin mästare.
Hvarje sommar tillbragte öfversten i Södermanland hos en gammal krigskamrat, en f. d. fanjunkare vid hans forna regemente och den han högeligen värderade.
»Om någon rättvisa funnits till här i verlden,» hörde jag honom en gång förklara, »så hade min gamle Palm varit öfverste och jag i stället fanjunkare. Men, för millioner raketer! jag tror knappast att jag dugt till det, och derför var det bäst som det var, emedan ett' regemente lättare skulle kunna undvara både öfverste och major, kapten och löjtnant än goda underofficerare och korporaler.»
Under den tid af året öfversten vistades på landet var jag ett slags kommissionär åt honom. Hvarje månad skickade-jag honom en viss sort snus och tuggtobak, som köptes i Svanboms bod likaledes i Keijserska huset och der öfversten handlat i många Herrans år. På samma gång fick han så många nyheter jag kunde minnas och dem jag sa mycket hellre fortfor att meddela, som det hände att, efter inhem-tandet af någon sorgligare nvhet, öfversten vanligtvis skickade mig en större eller mindre bankosedel för att dermed bispringa någon verkligt behöfvande, ty hans nyfikenhet hade
