Sida 275
Några offer för husagan.
Det gamla patriarkaliska väldets eller våldets sats: »Den man älskar man agar», brukade alltid min husbonde upprepa, när han slog sina drängar. Jag tager för gifvet, att de kände agan, ty både arm och käpp voro temligen grofva och uthållande; men jag tviflar på att de uppfattade kärlekens betydelse deruti. De funnos visserligen, som tåligt böjde sig under slagen, först af feghet och sedan af vana, liksom hade de småningom blifvit af samma ämne som käppen, med hvilken de dagligen voro i beröring; men ofta såg jag denna »kärlekens» sådd skördas af hatet, en och annan gång äfven af hämden.
Min husbonde, sent en natt hemkommen, blef af sina egna drängar öfverfallen och illa slagen. Drängarne kommo på fästning; men husbonden, som vid tillfället fått ett par af sina refben knäckta, repade sig aldrig efter den betan, och hans död några år derefter ansågs som en följd af denna misshandling.
Jag nekar icke för att jag sjelf i början hade något af min husbondes handlag, ty exemplet smittar. Dock kom det för det mesta icke oftare i fråga, än när drängarne illa handterade de stackars hästarne. Då kunde jag fatta tag i besten och vräka honom mellan hästfötterna. Men när jag såg de fromma djuren sträcka från sig benen, rädda för att trampa på sina värsta plågoris, då tänkte jag som så: kunna de oskäliga djuren förlåta eller glömma, hvarför skulle icke också en förståndig menniska kunna det! Jag bytte om system och fann mig väl deraf. Hvad en menniska gör af fruktan för käppen, gör hon merendels illa; men ofta gör hon af välvilja mer än man någonsin väntat. När alla andra hade brist på ordentligt folk, hade jag öfverflöd deraf,
