Sida 48
Den sofvande kusken.
Jan Andersson var namnet pä en dräng, som någon tid var anstäld vid vårt hyrkuskverk. Från hvilket landskap han härstammade, vet jag ej, och jag tror att han knappast visste det sjelf. Han hade flackat öfver nästan hela Sverige och bröt på alla dialekter.
»Har du varit i Stockholm förut?» frågade jag honom samma dag han kom.
»Naij,» svarade han på gotländska.
»Nå, du ska väl då ut och se dig omkring?»
»Sulle fäla dä,» svarade han på vestgötska.
»Här har du några skilling i välkomna,» sade jag.
»Hä ska an a tack för, ärr Öglund!» yttrade den språkkunnige äfven på äkta rospiggska.
Af den mängd orlofssedlar han hade att uppvisa och hvilka alla voro ovanligt vackra och rekommenderande kunde man se, att han icke varit längre än ett eller halft år på samma ställe, ehuru han sjelf påstod att han aldrig på egen begäran blifvit ledig. Orsaken till denna besynnerliga företeelse kommo vi snart underfund med.
Jan Andersson var den nyktraste, trognaste och anständigaste dräng som kunde finnas. Allt hvad man befalde honom att göra, gjorde han alltid väl, nb. så länge han gjorde något; men han gjorde sällan någonting länge, ty lemnad ett enda ögonblick åt sig sjelf, insomnade han genast. Han skyllde på himlahvalfvet. Han kunde icke se på solen eller månen utan att somna, förklarade han; men han sof lika godt vid eldsljus, och hans kamrater påstodo, att hans sömn om natten mera liknade, såsom orden föllo sig, »en kofferts än en menniskas».
