Sida 78
Ett nytt missöde.
Verkligen stort var det obehag jag rönte af min debut i Aurora-orden. Till allt var jag skuld: till oratoriets misslyckande, till himlens fall, till sorgefestens på en gång komiska och tragiska slut. »Det är följden att låta en hyrkuskbokhållare komma ner från himlen,» sade en. »Der går den flygande hyrkusken,» sade en annan, pekande på mig. Till råga på förargelsen gick äfven det ryktet, att jag vid något tillfälle skulle ha uppfört mig så oskickligt och rått mot en ung dam ur den bättre samhällsklassen, att min blotta åsyn var tillräcklig att skrämma ihjel henne. Jag grämde mig djupt deråt, ty vid min ålder är man naturligtvis känslig för menniskors omdöme. Det är först när man upphört att drömma, som man med lugn kan sätta sig öfver allt. Dertill kom att min stackars mor, som snart fick del af allt detta, insjuknade af sorg. En dag förtrodde jag Theodor Sandström mina bekymmer.
«Du skall fä en lysande upprättelse, kära Figge!» utlofvade Sandström, och han höll ord, tv fjorton dagar derefter inträdde på kontoret en betjent i rikt livré och lemnade mig ett bref med friherrligt sigill och utanskriften till »Högädle herr bokhållaren F. Höglund». Innehållet var en bjudning på té och supé hos general R***. Jag ilade till min mor. Hon blef icke allenast på ögonblicket frisk, utan rusade ut med bjudningsbrefvet i hand, besökande både bekanta och obekanta, och innan solen sjönk öfver denna dag, kände hela Clara församling min lycka, och snopna blefvo mina vedersakare.
Min mor fick nu ett fasligt, men kärt bestyr med min toalett, och när hon väl fått allt i ordning, sprang hon ur hus och i hus för att visa halsduken, skjortan och
