Sida 152
»Ifvarson skall brinna!»
En eftermiddag sommartiden inkom på vårt kontor en prestman, begärande ett åkdon för att skjutsa honom till Danviks dårhus. Det var en medelålders man af vackert utseende och hög kroppsbyggnad, tydligen från landsbygden, att döma af hans målföre och brunstekta hy. Jag kallade honom för »herr prosten», och han syntes van vid den titeln. Han önskade helst ett enbetsåkdon, såsom varande billigare, och ett sådant fanns äfven att tillgå. Som jag länge önskat bese ifrågavarande näste för den bittraste af lifvets olyckor, tillbjöd jag mig att sjelf köra honom, hvilket tillbud han med nöje tycktes antaga.
Vi foro, men många ord vexlades icke oss emellan, och ju mer vi närmade oss Danviken, desto slutnare och dystrare blef den resande. Ändtligen hunno vi fram, fingo vederbörligt tillstånd att inträda och färdades till fots den vägen, som uppför berget enkom leder till dårhuset. Det är i en af de öfre våningarna man inkommer från gården och åt hvilken de äfven hafva sina fönster, ty huset, bygdt utefter bergväggen, följer denna neråt, till dess det möter och sköljes af Saltsjöns oroliga våg. Det är följaktligen flere smala trappor man har att nedstiga, flere mörka korridorer att genomvandra, innan man kommer till de första eller nedersta våningarna med utsigt åt sjön, hvilka bebos af de största dårarna, ungefär såsom fallet understundom är i den s. k. kloka verlden. Emellertid ju djupare man kommer, desto djupare blir eländet, desto vildare skränet från cellerna, desto hemskare de ansigten, som grinande titta ut genom dörrgluggarna, — det är ett verkligt nedstigande till de fördömdas qval. Sjelfva byggnaden, äfven om man ej kände dess bestämmelse, skulle förefalla en dyster, utsatt
