Sida 96
Min svåraste natt.
Brukspatron Dillman med familj flyttade in i sitt nya hus vid Gamla Kungsholmsbrogatan. Min mor fick icke allenast bo qvar, utan omfattades äfven med den största välvilja af familjen. Nästan dagligen gick mamsell Evelina ner till henne och aflägsnade sig aldrig utan att efterlemna något bevis af sin godhet och frikostighet. Från morgonen till qvällen puttrade kaffepannan i den lilla köksspisen, och min mor drack ej längre »på bit», såsom fattigt folk brukar, utan lade med en grefvinnas hela slösaktighet hela grabbnäfvar socker i koppen, bjöd mig på portvin eller madera, när jag kom, och stoppade mina fickor fulla med bakelser, när jag gick.
Min lilla kammare vid Röda bodarna saknade soffa; men soffdynor hade jag till ötverflöd, de vackraste tapisseriarbeten man kan tänka sig, hyrvagnar på stramalj och hyrhästar af sefirgarn. Hvad ett divansbord var, visste jag knappast; men väl hade jag en bordsduk, knuten eller virkad i de grannaste fasoner, en prydnad för en excellens’ förmaksbord. Med ett ord, mamsell Evelina var outtröttlig i att visa mig, och för min skull min mor, all möjlig uppmärksamhet och tillgifvenhet. Ofta sammanträffade jag med henne hos min mor, och jag fortfor att både der och i våningen en trappa upp, dit jag numera icke sällan var bjuden, vara hennes rolighetsminister. Jag deklamerade, härmade både Almlöf och Sevelin, berättade historier, gjorde kortkonster och hittade på lekar med mera sådant.
»Men,» torde någon fråga mig, »blef du icke ända till galenskap förälskad i en varelse, så god och skön som hon och dertill med så stor förmögenhet, något som ej gerna kunde minska hennes värde?»
