Sida 72
En afton i Aurora-orden.
Icke utan mycket vigilerande lyckades det mig slutligen att bli ledamot af Aurora-orden. Visserligen stod jag temmeligen väl hos alla som kände mig, och ingen hade, mig veterligen, något mot min konduit att anmärka; men jag satt en och annan gång på kuskbocken, och denna plats ansågs mindre passande för en ordensledamot. Jag invände väl, att sådant blott skedde vid högtidligare tillfällen, men man svarade, att deruti låge det mest fördömliga, enär jag just derigenom blefve en för mycket framstående personlighet och för mycket bemärkt af en verld, som mera fäste sig vid menniskans yttre ställning i lifvet, än vid de inre egenskaperna. Det gick icke gerna an, menade man, att samme kavaljer, som ena dagen från en kuskbock smackade åt ett par tröttkörda hyrkampar, den andra konverserade med en dam på ordensbalen och kanske samma dam som han nyss förut kört dit. Äfven vore det tänkbart att de ordensledamöter, som åkte på kredit hos min principal, men ännu voro skyldiga för skjutsen, möjligen kunde, vid åsynen af den som förde räkenskaperna och följaktligen bäst hade reda på deras syndaregister, finna sig på ett obehagligt sätt störda i sitt nöje för aftonen. Kort och godt, med afseende jemväl å kuskbocken, den sig upphöjer, han varder förnedrad.
Men lyckan ville, att jag hade en viss talang i deklamationskonsten. Af naturen begåfvad med en ovanligt klar
