Sida 160
Historien om en liten barkbåt.
I samma qvarter med vårt hyrkuskverk är Clara församlings fattighus, eller i hörnet af Södra kyrkogatan och Röda bodarne. Bland de nära 200 fattighjon, som derstädes voro intagna, fästes länge min uppmärksamhet vid en gumma, som dagligen sommartiden linkade förbi vår port och vek af vid hörnet in på Vestra kyrkogatan. Hon stödde sig på en krycka under venstra armen samt på en käpp, den hon höll i högra handen. Hon kunde vara öfver 70 år, men på hennes ansigte hvilade något som man sällan finner hos en ålderdom i armod, nemligen uttrycket af den innerligaste belåtenhet med lifvet, den klaraste försoning med ett öde, som måste förefalla en hvar så hårdt. Aldrig såg jag henne tigga, såsom alla hennes kamrater gjorde och ovilkorligen måste göra, ty med 1 eller högst 2 riksdaler i månaden, hvilket var det högsta underhållet, lifnär sig ingen. I sanning, det var ett fullkomligt ihjelsvältningssystem, som konseqvent fullföljdes af våra fattigförsörjningsanstalter.
»Hur mår gumman i dag?» frågade jag henne vanligtvis, när jag, stående i porten, såg henne gå förbi.
»Mycket bra, lilla goda herre!» svarade hon; »och Gud signe herrn som helsar på gumman!» tillade hon alltid och såg dervid på mig med en blick, klar och oskyldig som ett barns öga.
I början gaf jag henne alltid en slant, men synbart tvekande räckte hon fram sin magra hand, och när hon tagit mot slanten, flög en lätt rodnad öfver hennes utmerglade ansigte. Det föreföll mig, som hon mottog hvad jag gaf henne endast för att icke göra mig förlägen, ty förlägen blir otvifvelaktigt den bättre lottade, när behofvet
