Sida 268
Skoflickarens dotter.
Aldrig skall jag glömma den fattiga, men hederliga familj, hvilken sedan flere år tillbaka bebodde ett rum på nedre botten uti ett hus i mitt grannskap. Ordet fattig torde likväl icke här vara på sitt rätta ställe, ty fattig är blott den medellöse, och medellös är aldrig den, som har kraft och kärlek för arbete. Och lyckan, hvar finnes hon? Har man icke hört suckar i kungasalar och glädjerop i backstuguhem? Har man icke sett sorgen åka efter spann och glädjen springa barfota? Glädjen är lyckan, och lyckan är förnöjsamheten, en treenighet, så lätt att föra på tungan, men så svår att finna. Åtminstone har jag icke känt mer än en familj, som gifvit mig en fullkomligt helgjuten bild deraf. Denna familj utgjordes af skoflickaren Lundqvist, hans hustru och deras sex barn, af hvilka, vid tiden för denna berättelse, det äldsta var en flicka om femton år och det yngsta en treårig gosse.
Alla bodde, såsom nyss nämndes, tillsammans i blott ett enda rum med två fönsterlufter, men rummet var medelst en skärm afdeladt i tvenne hälfter med hvar sitt fönster. Den yttre var skoflickarens verkstad med sitt bord och sin trefot, och den inre hälften hustruns arbetsrum, der hon hade sitt strykbord med tillbehör, ty hon tvättade tyll, spetsar med mera, som hörde till den finare fruntimmerstoiletten. Men den, som trädde in i denna talrika familjs trånga boning, öfverraskades högeligen af den arbetsifver, snygghet och ordentlighet, som voro rådande der.
Mannen arbetade ifrån morgon till qväll och visade sig ute blott om söndagarna, när han förmiddagen gick med de sina i kyrkan och på eftermiddagen vanligtvis till Humlegården, alltid i sällskap med hustru och barn. Hustrun, lika trägen som mannen, var derjemte sina barns lärarinna.
