Sida 116
Den gamle öfversten.
En del af första våningen i Keijserska huset beboddes af en pensionerad öfverste, sjuttioårig samt hvit i håret och mustascherna som en dufva, men hurtig och glad som en spelande orre. Gamla militärer hafva alltid förefallit mig fryntligare och trefligare än andra gubbar. Det glada kamratskapet i ungdomen, äfventvren, striden och farorna, som beständigt för dem upprört lifvets flod, gifva deras lynnen strömmens friskhet och rörlighet, och äfven när tillfället till handling för dem icke mera finns, intager minnet af hvad de erfarit handlingens ställe och verkar ungefär med samma brusande kraft. F.n gammal krigare, förutsatt likväl att han pä allvar varit med,, har alltid så mycket att berätta, och han berättar gerna, emedan han vet, att ingenting så mycket roar folk som att höra talas om händelser och äfventyr på krigets vexlande bana. Han är alltid viss om ett tacksamt auditorium och blir synnerligen intressant för ungdomen, hvilken, vetgirig och stämd för allt underbart, omgifver honom, lyssnande och belönande med sitt lifiiga bifall, så smickrande och uppfriskande för en grånad ålderdom, utom det att berättaren sjelf vid hvarje sådant tillfälle får glädja sig som kusken åt smällen.
På detta sätt undgår han merendels den ålderstigne civile embetsmannens vanliga öde, nemligen att tidigt torka ut och ofta till den grad, att man knappast ser rännilen, der bäcken flutit; ty hvad liar väl en gammal skrifkarl att tala om? Om sina eviga luntor, sina gamla protokoller, hvilkas bläck gulnat i kapp med hans kinder. Men hvem önskar väl införlifva sig med minnet af sådant? Och om man önskar det, hvad blir väl svaret? Kanske blott en suck vid tanken på ett försvunnet glädjetomt lif.
