Sida 146
Ill. G. S.[=G. Stoopendaal]
Mångelskan.
Redan under min skoltid fästes min uppmärksamhet vid en qvinna, som bittida och sent, sommar och vinter, sålde grönsaker vid Röda bodarna. Ingen väderlek, om än aldrig så svår, förmådde jaga henne från den stol, hvarpå hon satt, eller från det bord, på hvilket hon utbredde sitt lager af morötter, persilja, kålhufvuden, frukt m. m. När det regnade, spände hon upp ett groft lärftsparaplv, tillräckligt stort att öfverskvla henne och hennes bord, och vintertiden satt hon med fötterna i en balja halffyld med halm. När alla andra af torgets mångelskor flydde för den yrande nordanvinden, satt madam Holm qvar på sin plats, värmande sina blåfrusna läppar med varm kaffesump, och något annat såg man henne sällan förtära. Hon dref den största rörelsen bland mångelskor på sin tid, njöt ett visst anseende i trakten för sitt ärliga och idoga väsen, och — hvilket kanske var det märkvärdigaste — aldrig hörde man
