Sida 65
Vid Lidingöbro.
Axel Wendel hette en annan af mina skolkamrater.
Stundom sluten ända till dysterhet och stundom vild ända till galenskap, var han föga omtyckt af den öfriga skolungdomen. Han hade emellertid valt läkaryrket och var välbestäld medicine kandidat, när vi åter sammanträffade. Han besökte mig ofta, mindre dock af några oss emellan rådande sympatier, än derför att hyrkuskverket, vid hvilket jag var anstäld, låg halfvägs mellan hans bostad på norr och Garnisonssjukhuset, der han tjenstgjorde som underläkare. Medan han vid sådana tillfällen en half timme hvilade på mitt kontor, sittande vid andra sidan af min pulpet, brukade han vanligtvis icke yttra ett ord, men klåttrade i stället ett ark papper fullt med idel hemska figurer, såsom likkistor, stympade menniskokroppar med mera dylikt. De senare figurerna tillskref jag hans studier i anatomien; men att han beständigt fantiserade om likkistor, syntes mig föga hugnesamt för hans varande eller blifvande patienter.
Han hade ett mycket ovalt ansigte, tunna läppar, smal, krokig näsa, stora, utstående, dunkelblå ögon. Fruntimmerna lära ha funnit hans ansigte särdeles intressant. Men dylika anleten ha alltid förefallit mig olycksbådande; jag tyckte mig i dem läsa en lefnad, upprörd af våldsamma passioner och med ett våldsamt slut. De breda och köttiga ansigtena deremot bebåda merendels ett lugnt och lyckosamt lif,
