Sida 54
Jakob Ekelund.
Den af mina lärare, som jag mest hållit af och hos hvilken jag också mest stod i gunsten, var Jakob Ekelund, konrektorn i Clara skola. Hans yttre var icke fördelaktigt. Hans långa, krokiga och ständigt som ett rör svigtande gestalt, hans vinda ögon, hans okammade hår, för att icke tala om hans skägglösa haka och hans snusiga öfverläpp, allt detta väckte ovilkorligen åtlöje eller gjorde honom till föremål för så väl den yngre som den äldre obetänksamhetens sarkasmer. Men sällan har hos någon varelse barndomens enfald och visdomens reflexion varit så innerligt förenade som hos honom. Det utgör min ära att ha varit en af de få bland hans elever, som, ehuru barn och trots den grumliga ytan, förstodo att värdera detta hjerta af renaste guld, detta snille af de ädlaste perlor. Mången afton efter skoltimmens slut satt jag uppe hos honom vid hans skrifbord, efter hans diktamen skrifvande hans lärobok i Gamla historien, som upplefvat så många upplagor. Aldrig såg jag honom då bläddra i något annat historiskt arbete, eller forska i källorna, såsom det heter. Händelser och årtal stodo säkrare i hans minne än i mången krönika. Under det han dikterade, gick han med stora steg fram och tillbaka på golfvet, snusade, knäppte med fingrarne, stundom stötande hufvudet mot någon vägg eller dörrpost; men ur hans mun flöt historien, färdig att i samma ögonblick läggas under pressen. Han kunde på samma gång för en annan gosse diktera ur någon roman af Walter Scott, som han höll på att öfversätta, och man kan verkligen säga, att hans
