Sida 201
Kalle Utter.
Kalle Utter, son till en tunnbindare vid Surbrunnsgatan, var ej min skolkamrat, ty han gick hos hofpredikanten Rhodin, en hedersman, men som för det mesta läste hebreiska bibeln och studerade Svedenborgs andesyner. Följaktligen blefvo de gossar, som gingo i hans skola, temligen hemmastadde uti berörde ämnen, men nästan helt och hållet främmande för allt annat, och jag undantager icke ens katekesen, hvilken, skrifven på hvad språk som helst, alltid blifver som hebreiska för barn. Kalle Utter, Rhodins synnerlige favorit, skötte till någon del sin lärares ekonomi. Han hemtade vatten åt honom, köpte sötmjölksost till hans frukost, trafvade in hans ved om hösten, sågade och högg den under vintern, hvilket allt för honom gick som en dans, ty redan vid femton års ålder var han gröfre till växten och starkare än mången vid tjugufem.
Min bekantskap med Kalle Utter gjordes på följande sätt. Kalle Utter hatade och förföljde alla andra skolor. Kanske ansåg han sig, liksom Israels barn, kallad af Gud att utrota alla som icke kunde hebreiska. Man berättade, huru han ensam jagade hela skolor framför sig. Slutligen sträckte han sitt utrotningskrig äfven till Clara skola. Jag, på min tid den starkaste och modigaste derstädes, ansåg mig skyldig att utmana den nye Judas Maccabeus, mötte honom bredvid mångelskeståndet i Clara norra kyrkobacke, men blef efter det mest hårdnackade motstånd besegrad och hade säkert fått lemna qvar både armar och ben, om icke mångelskan, hos hvilken jag dagligen köpte sirapskarameller, mäklat fred oss emellan.
Från den stunden blefvo Kalle Utter och jag bekanta, om ej just så synnerligen goda vänner, åtminstone så länge
