Sida 233
En mörk historia.
Om man blott lade märke till något af det myckna, som möter oss i verlden, och sedan uppmärksamt följde detta märke endast under loppet af några få år, så skulle ingen af de dagens eller lifvets historier, som berättas för oss, anses för osannolik, underbar eller fantastisk. Men naturligtvis ser man utan att märka, liksom man hör utan att minnas, och derför tviflar man nästan på allt, utom på det som händt en sjelf. Man gör verkligheten till en dikt, fast dikten endast är skuggan af verkligheten.
Åtskilligt inträffar dock, som den uppmärksamme iakttagaren skulle önska sig hvarken ha sett eller hört. Hjertat kan lida utan att behöfva fyllas af andras bekymmer; minnet kan ha skuggor att förvara utan att behöfva låna dem af andra. Ibland kan det vara rätt klokt att, liksom strutsen, sticka hufvudet ner i sanden, förutsatt likväl att ingen begagnar sig af tillfället och skär halsen af en.
Bland de personer, som någon tid mest anlitade våra vagnar, var en ung extra tjensteman i konungens kansli. Han hette Söderpalm, förtjenade knappast två styfver i statens tjenst och hade icke ärft ett runstycke, efter hvad jag hört af dem som närmare kände honom. Något ljusare hufvud hade han icke heller; men han hade ett vackert hufvud, en den mest ståtliga och proportionerliga kroppsgestalt man kunde se, och med sådana egenskaper kommer man nog fram ett godt stycke här i verlden, ty lyckan är en gudinna och följaktligen äfven qvinna. Kort och godt, kunglig sekreteraren Söderpalm var en af dessa kloka unga män, som sparade sina ben för ålderdomen, för att begagna ett uttryck, hvilket min principal hyrkusken alltid använde om ungt folk som mer åkte än gick.
