Sida 202
XXVI. Fyr!
Nicholl, Barbicane och Ardan voro nu oåterkalleligen inneslutna i sin metallwaggon.
Hvem skulle kunna måla den allmänna rörelsen, som nu öfvergått till sin ytterlighet?
Månen framskred på en himmel af genomskinlig klarhet och fördunklade under sin vandring stjernornas tindrande ljus; han genomlopp då Tvillingarnes konstellation och befann sig nästan halfvägs från horizonten och zenith. Hvar och en borde då lätt inse, att man skulle sigta framför målet, liksom jägaren sigtar framför haren, som han vill träffa.
En förfärande tystnad hvilade öfver hela denna scen. Ej en vindfläkt förmärktes på jorden, ej ett andedrag i något bröst. Det var, som om hjertat ej mera vågade klappa. Allas förvirrade blickar voro riktade mot Columbiadens vidöppna gap.
Murchison följde uppmärksamt kronometernålen. Det återstod nu knapt fyratio sekunder, tills slaget för afresan skulle ljuda, men hvar och en af dem tycktes räcka ett sekel.
På den tjugonde sekunden intogos alla af en darrning, och man kom lätt på den tanken, att de djerfve resandena i projektilen äfven skulle räkna dessa förfärliga sekunder. Snart hörde man enstaka rop:
"35, 36, 37, 38, 39, 40! — Fyr!"
Murchison tryckte genast med fingret på afbrottsapparaten, slöt strömmen och slungade den elektriska gnistan mot Columbiadens botten.
En fasansfull, dittills aldrig hörd, utomordentlig detonation, hvarom man ej kan gifva en föreställning, förnams ögonblickligen och kunde hvarken förliknas vid ett åskslag eller en vulkans utbrott. En ofantlig eldqvast uppsteg ur jordens innandöme liksom ur en krater. Jorden höjde sig, och knapt någon enda kunde för ett ögonblick se skymten af projektilen, som segrande klöf luften midt ibland de flammande rökhvirflarne.
*
Källa: Project Runeberg ·