Sida 201
XXVI. Fyr!
sammanpressade; han höll sina armar i kors på ryggen och gick med fasta och afmätta steg. Michel Ardan, alltid ledig i sina rörelser, bar fullkomlig resdrägt, hade läderdamasker, jagtväska vid sidan, vida, kastaniefärgade kläder, cigarr i munnen och utbytte under sin promenad varma handslag med furstlig frikostighet. Han var outtömlig på glädje och liflighet, skrattade, skämtade och gycklade som en gatpojke med Maston; med ett ord, han var fransman och, hvad mera var, parisare ända in i den sista sekunden.
Klockan slog 10. Ögonblicket var inne, då "klöfverbladet" skulle taga plats i projektilen. Det erfordrades en viss tid för att stiga ned, tillskrufva projektilöppningen samt borttaga kranar och byggnadsställningar, som sväfvade öfver Columbiadens gap.
Barbicane hade stält sin kronometer på en tiondedels sekund nära efter den klocka, som egdes af Murchison, hvilken medelst den elektriska gnistan skulle antända krutet. De resande, som voro instängda i projektilen, kunde alltså med noggrannhet följa nålen, hvilken utvisade det för afresan bestämda ögonblicket.
Afskedsstunden hade kommit. Scenen var rörande. I trots af sin feberaktiga glädje kände Michel Ardan sig rörd. Maston hade under sina torra ögonlock återfunnit en gammal tår, som han utan tvifvel förvarat till denna högtidliga dag. Han utgöt den på sin käre och tappre presidents panna.
— Om jag ändå skulle resa med! — sade han. — Det är tid ännu.
— Omöjligt, min gamle Maston! Farväl! — svarade Barbicane.
Några ögonblick senare voro de tre reskamraterna instängda i projektilen. De hade inifrån tillskrufvat plåten till öppningen, och Columbiadens mynning, som var helt och hållet klar, gapade nu mot himlen.
Källa: Project Runeberg ·