Sida 238
III. Man inrättar allt beqvämt
darne hopkrupen under soffan. Han hade blifvit förskräckt vid initialstöten och stannat på denna plats till det ögonblick, då han åter kunde göra sig hörd och kände sig hungrig.
Det var den snälla Diana. Hon var ännu litet modstulen, men sträckte sig fram från sitt gömställe, likväl icke utan att låta bedja sig. Emellertid uppmuntrade Ardan henne med de förbindligaste ord.
— Kom Diana, kom, min flicka! — sade han. — Du, hvars öden skola antecknas i jagtkonstens häfder; du, som hedningarne skulle gifvit till följeslagerska åt guden Anubis och de kristna till väninna åt S:t Rochus: du, som är värd att vara gjuten i koppar af underjordens konung liksom den lilla vov-vov, hvilken Jupiter afstod åt den vackra Europa för en kyss; du, lhvars ryktbarhet skall utplåna minnet af hjeltarne från Montargis och S:t Bernhard; du, som svingar dig mot högre rymder, skall hanhända blifva en Eva för de selenitiska hundarne: du, som der uppe skall högt rättfärdiga dessa Toussenels ord: "I begynnelsen skapade Gud menniskan, och då han såg, att hon var svag, gaf han henne hunden", kom du, min Diana, kom!
Antingen Diana fann sig smickrad eller ej af dessa ord, närmade hon sig småningom Ardan, under det hon utstötte jämrande läten.
— Godt! — sade Barbicane. — Nog ser jag Eva, men hvar är Adam?
— Adam, — svarade Ardan, — kan icke vara långt borta. Drabant, Drabant!
Men Drabant syntes icke till. Diana fortfor att jämra sig. Man fann likväl, att hon icke var sårad och bjöd henne ett aptitligt köttstycke, som nedtystade alla klagoljud.
Hvad Drabant beträffade, tycktes han hafva gjort sig osynlig. Man måste söka länge och väl, innan man kunde upptäcka honom i en af projektilens öfre
Källa: Project Runeberg ·