Sida 239
III. Man inrättar allt beqvämt
delar, dit han på ett oförklarligt sätt blifvit slungad. Det arma djuret var illa skadadt och befann sig i ett ömkligt tillstånd.
— Så för tusan! — utbrast Ardan. — Nu är det ej värdt att mera tänka på någon acklimatisering.
Man lyfte ned hunden med största försigtighet. Hans hufvud hade nästan blifvit krossadt mot hvalfvet, och det såg ut, som om han svårligen skulle hemta sig efter en sådan stöt. Han nedlades nu forsigtigt på en kudde och uppgaf en suck.
— Vi skola vårda dig, — sade Ardan. — Vi äro ansvarige för ditt lif. Jag vill hellre förlora en arm, än att du skall mista en fot, min stackars Drabant!
Då han sade detta, gaf han det sårade djuret litet vatten, hvilket det drack med begärlighet.
Sedan de egnat djuret all möjlig omsorg, betraktade de ånyo uppmärksamt jorden och månen. Jorden visade sig endast som en askgrå skifva, hvilken afslöts med en ännu mera förtunnad strimma än föregående afton; men volymen var likväl fortfarande ofantlig, om man jemförde den med månens, som allt mera och mera antog form af en fullkomlig cirkel.
— Jag är verkligen ledsen, — sade Michel Ardan, — att vi inte lemnade jorden i det ögonblick hon var full, d. v. s. då vårt klot befann sig i opposition med solen.
— Hvarför det? — frågade Nicholl.
— Emedan vi vid en ny dag skulle skådat våra kontinenter och haf, de senare glänsande af de utströmmande solstrålarne, de förra mörkare och sådana som man ser dem återgifna på vissa verldskartor. Jag skulle velat se dessa jordens poler, på hvilka raenniskans blick ännu aldrig hvilat!
— Det tror jag nog, — svarade Barbicane, — men om vi haft full jord, skulle månen varit i ny, d. v. s. osynlig midt uti solens irradiation. Men det är bättre,
Källa: Project Runeberg ·