Sida 338
XIII. Månlandskap
terst sällsam anblick. Landskapen framstodo för blicken under helt olika förhållanden mot jordens, men också i mycket mindre skala.
Då månen saknar luft, har frånvaron af gasformigt omhölje sina följder, såsom redan framhållits. Icke den minsta skymning finnes på hans yta, natten följer på dagen och dagen på natten lika hastigt, som en lampa slocknar eller tändes midt i ett djupt mörker. Icke en öfvergång märkes från köld till värme; temperaturen faller ögonblickligen från kokpunkten till samma grad som kölden i rymden.
En annan följd af denna frånvaro af luft är, att ett absolut mörker är rådande der, hvarest solstrålarne icke framtränga. Det, som på jorden kallas det spridda ljuset, detta lysande ämne i luften, som skapar gryning och skymning, som frambringar helskuggor, halfskuggor och hela den förtjusande blandningen af ljus och mörker, finnes ej i månen. I följd häraf har han endast två färger: svart och hvit. Då en selenit från ögat afhåller de direkta solstrålarne, visar himlen sig alldeles svart för honom och stjernorna lysa för hans blickar som i de mörkaste nätter.
Man kan väl fatta, hvilket intryck detta ovanliga skådespel skulle göra på Barbicane och hans begge kamrater. Deras ögon voro förvillade. Detta månlandskap, hvars konturer ingen blandning af ljus och mörker gjorde mjukare, skulle ej kunnat återgifvas af en landskapsmålare på jorden. Bläckfläckar på ett hvitt pappersark, det var alltsammans!
Detta skådespel förändrades icke ens, då projektilen på höjden af åttionde graden var skild från månen endast på ett afstånd af ett hundra kilometer, till och med icke, då han klockan 5 på morgonen gick mindre än femtio kilometer från berget Gioja, ett afstånd, som tuberna reducerade till en åttondels mil. Det tycktes, som man kunde vidröra månen med han-
Källa: Project Runeberg ·