Sida 410
XXI. J. T. Maston lemnar Long’s Peak
— Nej!
— Jo! —
I sådana ögonblick haglade det starka uttryck, och i följd af sekreterarens välkända retlighet var Belfast beständigt utsatt för fara.
Detta lif på två man hand skulle inom kort blifvit odrägligt, men en oväntad tilldragelse afbröt tvärt de eviga dispyterna.
Natten mellan den 14 och 15 December voro de grälsjuka vännerne sysselsatta med att göra iakttagelser på månskifvan. J. T. Maston förolämpade som vanligt Belfast, hvilken på sin sida blef uppretad. Gun-clubs sekreterare vidhöll för tusende gången, att han nyss märkt projektilen och tillade, att han sett Michel Ardans ansigte tvärs igenom en af luckorna. Han beledsagade sina uttryck med storartade gester, hvilka hans förfärliga jernkrok gjorde i hög grad oroande.
I detsamma visade Belfasts tjenare sig på platformen — klockan var då 10 på aftonen — och öfverlemnade till honom ett telegram. Det var från befälhafvaren på Susquehanna.
Belfast slet kuvertet, läste telegrammet och uppgaf ett rop.
— Hvad är på färde? — utropade Maston.
— Projektilen !
— Vidare, vidare!
— Har fallit ned!
Ett nytt rop, som denna gång snarare var ett tjut, följde på dessa ord.
Belfast vände sig mot Maston. Den olycklige mannen, som lutat sig oförsigtigt öfver metalltuben, hade försvunnit i det djupa teleskopet. Det var ett fall på två hundra åttio fot. Belfast rusade helt förskräckt till reflektorns mynning.
Han andades åter. Maston hade med sin jernkrok
Källa: Project Runeberg ·