Sida 409
XXI. J. T. Maston lemnar Long’s Peak
Maston och Belfast hade, då de anstälde observationer, sina platser invid den öfre delen af instrumentet och icke på den nedre. De kommo dit upp genom en spiraltrappa, som var ett mästerstycke af lätt konstruktion, och under dem öppnade sig denna metallbrunn, som slutade med metallspegeln och mätte ett djup af två hundra åttio fot.
Det var på en trång platform ofvanför teleskopet, som de begge vetenskapsmännen tillbragte sin tid, förbannande dagen, som dolde månen för deras blickar, och molnen, som envist skymde honom under natten.
Huru stor blef ej deras glädje, då de efter några dagars väntan på natten till den 5 December, upptäckte projektilen, som bortförde deras vänner i rymden. Denna glädje hade likväl en stor villfarelse till följd, då de, förlitande sig på sina ofullständiga observationer, i sitt första telegram slungade ut i verlden den oriktiga uppgift, att projektilen blifvit en drabant åt månen och kretsade i en oföränderlig bana.
Från den stunden hade kulan icke mera visat sig för deras ögon, ett försvinnande så mycket mera förklarligt, som hon då gick bakom månens osynliga skifva. Då hon åter borde visa sig på den synliga skifvan, kan man väl föreställa sig den häftige Mastons och hans just icke lugnare kamrats otålighet. Hvarje minut på natten trodde de sig återse projektilen, men de sågo ej en skymt af honom. Häraf uppstodo mellan dem oupphörliga dispyter, som ofta öfvergingo till gräl. Belfast påstod, att projektilen icke var synlig, Maston åter, att han hade honom midt för sina ögon.
— Der är projektilen! — utropade Maston.
— Nej! — svarade Belfast. — Det är ett snöras från ett månberg.
— Nå, vi få väl se honom i morgon!
— Nej, vi få aldrig mera se honom! Häri har bortförts i den ändlösa rvmden.
Källa: Project Runeberg ·