Sida 417
XXII. Räddningen
— I morgon då! — sade Maston, i det han satte sin fot på däcket.
— Ja! — svarade kapten Blomsberry.
— Och på en annan plats!
— Ja!
Maston misströstade ännu icke, men hans kamrater, hos hvilka de första timmarnes hänförelse redan afsvalnat, insågo .nogsamt företagets stora svårigheter. Hvad som föreföll lätt i San Francisco tycktes här på öppna oceanen vara nästan outförbart. Hoppet om en lycklig utgång förminskades i betydlig grad, och om man träffade på projektilen, hade man endast slumpen att tacka derför.
Följande dag, den 24 December, börjades i trots af den föregående dagens ansträngningar arbetet ånyo. Korvetten förflyttade sig några minuter vesterut, och apparaterna, försedda med luft, bortförde ånyo samma dykare till oceanens djup.
Hela dagen förflöt under fruktlösa forskningar. Hafvets bädd var öde och tom. Den 25 medförde in tet resultat, den 26 likaså.
Man började förtvifla och tänkte på de olyckliga varelserna, som varit instängda i kulan, i tjugosex dagar. Kanhända voro de nu nära att förgås i brist af luft, så vida de undgått de faror, som voro förknippade med projektilens fall. Luften förminskades och med den utan tvifvel modet.
— Luften, det är möjligt, — svarade Maston orubbligt, — men modet — aldrig!
Den 28 hade man förlorat allt hopp. Kulan vår en atom i det omätliga hafvet; man måste derför slå ur hågen hvarje tanke att återfinna henne.
Emellertid ville Maston ej höra talas om någon afresa. Han ville ej lemna platsen förr, än han åtminstone funnit sina kamraters graf. Men trots alla
Källa: Project Runeberg ·