Sida 416
XXII. Räddningen
Officerarnes och matrosernas tankar delade sig nu mellan fångarne i projektilen och fångarne i undervattensapparaterna. Hvad dessa senare beträffade, glömde de sig sjelfva, och observerade tätt invid fönsterluckorna uppmärksamt de flytande massor, som de genomforo.
Nedstigandet gick hastigt. Klockan 2,17 m. hade Maston och hans kamrater uppnått hafsbottnen, men de sågo ingenting, med undantag af en ändlös ödemark, som hvarken lifvades af någon hafsfauna eller flora. Vid skenet af sina med starka reflektorer försedda lampor kunde de på en ganska långsträckt radie undersöka de mörka vattenlagren, men någon projektil kunde de ej se till.
Man kan ej beskrifva desse djerfve dykares otålighet. Som deras apparater stodo i elektrisk förbindelse med korvetten, gåfvo de den öfverenskomna signalen, och Susquehannas maskiner förde dessa kammare, som sväfvade några meter ofvanför hafsbottnen, vidare omkring på en yta af flere tusen fot.
På detta sätt undersökte de efterhand hela underhafsslätten, i hvarje ögonblick bedragna af någon optisk villa. Än trodde de sig i en klippa än i en upphöjning på bottnen skåda den så ifrigt eftersökta projektilen, men snart insågo de sitt misstag, och deras hjertan voro nära att brista af förtviflan.
— Men hvar äro de då? — utropade Maston.
Den arme mannen ropade högt på Barbicane, Nicholl och Ardan, liksom om hans olyckliga vänner kunnat höra eller svara honom tvärs genom detta ogenomträngliga medium.
På sådant sätt fortforo de länge och väl att söka, tills slutligen den förskämda luften i apparaterna tvang dem att stiga upp igen.
Upphalningen började omkring klockan 6 e. m. och var ej afslutad före midnatt.
Källa: Project Runeberg ·