Sida 45
Kritsystemet, geol., är det yngsta af de mesozoiska systemet och har fått sitt namn efter den deri på åtskilliga ställen uppträdande bergarten krita
spongierna (svamparna) äro mycket talrika, och deras kiselnålar hafva troligen till stor del lemnat materialet till flintan. Korallerna äro i allmänhet af mindre betydelse, ehuru lokalt uppträdande i stor mängd. Sjöliljorna (krinoiderna) äro sällsynta i jämförelse med deras förekomst inom äldre system; dock finnas slägtena Pentacrinus, Bourgucticrinus, Marsupites, Antedon m. fl. Af mindre betydelse äro sjöstjernor, hvaremot sjöborrar (echinodermer) äro mycket talrika, såväl de reguliera (Cidaris, Salenia m. fl.) som de irreguliera (Galerites och särskildt familjen Spatangidae med iMicraster, Ananchytes m. fl.). Af blötdjuren (molluskerna) äro mossdjuren (bryozoerna) mycket talrika, och likaså uppträda äfven armfotingarna (brachiopoderna) ganska allmänt (såsom Terebratula, Magos, Rhynchonella, Crania). Äfven musslor (lamellibranchiater eller bivalver) förekomma i stor mängd (Ostrea med Exogyra och Gryphaea, Pecten, Inoceramus, Trigonia m. fl., äfven sötvattensformer, t. ex. Unio). Familjen Rudistae (Radiolites, Hippurites) är särskildt utmärkande och förekommer inom vissa områden i utomordentlig mängd. Snäckorna (gastropoderna) äro mindre talrika och karakteristiska; de närma sig i allmänhet de nu lefvande. De aldra flesta äro hafsformer, och blott några få hafva tillhört sött vatten. Af hufvudfotingarna (cephalopoderna) fortlefver slägtet Nautilus med några arter. Belemniterna, med slägtena Belemnitella och Actinocamax, utdö med kritsystemet, liksom ock ammoniterna. Jämte talrika arter af det egentliga slägtet Ammonites äro äfven ammoniternas s. k. biformer (t. ex. Baculites, Crioceras, Scaphites, Turrilites) karakteristiska. Leddjuren spela ingen framstående rol i kritsystemets fauna; kräftdjur, såväl långsvansade (Glyphea) som kortsvansade (Dromia, Callianassa), förekomma, liksom ock representanter för Entomostraca och rankfotingar (cirrhipeder). Bland ryggradsdjuren (vertebraterna) äro fiskar ej sällsynta, men förete intet särskildt anmärkningsvärdt; de allmännast förekommande lemningar af dem äro tänder af hajar. Bland ödlorna (reptilierna) utdogo under kritperioden enaliosaurierna och dinosaurierna. Hufvudsakligen i den äldre delen af kritsystemet äro de dock jämte flere andra former tämligen allmänna, så Ichtyosaurus och Plesiosaurus bland enaliosaurierna, Iguanodon bland dinosaurierna, Pterodactylus bland pterosaurierna, Mosasaurus bland Lacertilia, m. fl. Äfven förekomma krokodiler och sköldpaddor. Kritsystemet i Nord-Amerika är rikt på ödlor. Foglarna hafva visserligen endast några få, men högst egendomliga representanter, såsom Ichtyornis m. fl. Däggdjur hafva hittills ej anträffats.
Gränsen mellan kritsystemets och jurasystemets marina lager är i mellersta Europa i allmänhet skarp, i synnerhet då en sötvattensbildning (wealden), som vanligen till större delen räknas till kritsystemet, skjuter sig emellan bägge. I Medelhafslanden sker deremot öfvergången mellan dessa bägge system småningom (genom den s. k. tithoniska etagen; se Jurasystemet, sp. 1461). Gränsen uppåt mot tertiärsystemet är i mellersta Europa skarp. Man har deremot tvistat om hvarest gränsen mellan dessa system i vestra Nord-Amerika bör dragas, enär en flora med tertiär prägel förekommer i lager, som hysa en kritfauna. Konseqvent böra de föras till kritsystemet, enär den geologiska indelningen gjorts efter faunan och ej efter floran, i hvilket senare fall gränserna mellan de olika systemen ofta skulle blifvit helt andra än de nu äro. -- Den första geologiska klassifikationen af kritsystemet gjordes efter de i nordvestra Frankrike och sydöstra England uppträdande bergarterna eller deras lokala benämningar. Enligt denna indelades kritsystemet nedifrån uppåt i följande etager, underafdelningar eller led: Undre grönsand, Gault, Öfre grönsand, Kritmärgel och Krita. D'Orbigny har sedermera föreslagit en annan indelning, hvars benämningar äro valda efter de latinska namnen på de orter, hvarest ifrågavarande bildningar äro typiskt utvecklade. Denna indelning har nu blifvit allmänt antagen och stämmer för öfrigt ganska bra öfverens med den gamla. Dessa etager äro: 1. Neokom (efter Neuchâtel) = Undre grönsand, 2. Aptien, 3. Albien (namn efter orter i södra Frankrike; dessa bägge etager motsvara ungefär Gault, hvilken benämning ofta nyttjas i deras ställe), 4. Cenoman (efter Le Mans) = Öfre grönsand, 5. Turon (efter Tours) = Kritmärgel, 6. Senon (efter Sens) = Krita, hvarjämte tillagts ett nytt led: "Étage danien l. maestrichtien" (efter Danmark och Maestricht), motsvarande Yngre kritan. -- Kritsystemets aflagringar i Europa äro ingalunda likformigt utbildade. Man kan urskilja två geografiska områden l. provinser: 1) den sydliga eller mediterrana och 2) den nordliga eller central-europeiska. Till den förra räknas de i södra Frankrike, Medelhafslanden, vid Salzburg m. fl. st. förekommande bildningarna. Dessa utmärkas hufvudsakligen derigenom att rudisterna (Hippurites m. fl.) der uppträda i så stor mängd, att de ofta bilda nästan hela bergmassor. De uppnå betydlig storlek samt förekomma i många arter och med en otrolig rikedom på individer. Till det norra krithafvets aflagringar räknas de i Storbritannien, norra Frankrike, Belgien, Holland, nordvestra Tyskland, Sachsen, Böhmen, vid Regensburg (sydligaste punkten) och kring Östersjön uppträdande bildningarna. Äfven der finnas visserligen rudister, men mycket sällsyntare. Arterna äro betydligt färre samt individerna både mindre och fåtaligare än i södra området. Endast sällan (Böhmen) uppträda de i så stor mängd, att de utgöra vigtiga delar af bergarten. I sydvestra England finnes på gränsen mellan jura- och kritsystemen en sötvattensbildning, som motsvarar äldre delen af neokom-etagen. Den kallas "wealden" och innehåller jämte sötvattensmollusker äfven landödlor (Iguanodon) och landväxter af jura-typen, stundom ännu med rötterna fastsittande i den mylla, hvari de vuxit. Wealdenbildningar finnas ock i nordvestra Tyskland och innesluta der äfven mindre kolflötser. Med undantag af wealden äro öfriga i norra Europa förekommande
Källa: Project Runeberg ·