Sida 579
Lesser ...
moderna konstläran är grundlagd och konsternas stillagar uppställda genom den uppdragna skilnaden emellan rummets och tidens konster, representerade af måleri och poesi; Litteraturbriefe (1759), i hvilka han påpekade Shakspeare och nödvändigheten att grunda dramat på nationel botten; Hamburgische dramaturgie (1767--69), hans hufvudarbete beträffande dramat, egentligen endast en teatertidning, som dock genom sitt innehåll lyft sig till allmännelig betydelse, ty genom denna skrift blef det franskt-klassiska dramats välde i Tyskland störtadt, Aristoteles' lära förklarad samt ett nytt dramatiskt skede begynt medelst hänvisning på Sofokles, Shakspeare och Diderot; slutligen hans ypperliga lilla afhandling Wie die alten den tod gebildet (1769), hvari hans sant menskliga väsende klart framträder. Äfven de polemiska skrifterna Briefe antiqvarischen inhalts (1768--69), med anledning af prof. Klotz' i Halle anmärkningar mot "Laokoon", och Anti-Göze, mot presten J. M. Göze i Hamburg, som angripit L. på grund af hans rationalistiskt humana och toleranta åsigter i religiösa frågor, förtjena att ihågkommas. L. skref enligt eget erkännande med möda och besvär sin klara prosa. Hans prosa kostade honom mera arbete än hans vers. Slutligen må här nämnas hans filosofiska skrifter, Ernst und Falk (1778--80), fem samtal för frimurare, samt Erziehung des menschengeschlechts (1780, hans sista arbete), berömda för både innehåll och form. -- L. blef, som nämndt, af förhållandena förd in på skaldebanan, ehuru han lika anspråkslöst som öppet sjelf erkände: "Jag är ingen skald." Hans poetiska verk äro, äfven de, skapelser af hans kritiska sinne. I sin ungdom skref han anakreontiska dikter, fabler och epigram; men hans dramatiska arbeten hafva den största betydelsen, emedan de gå hand i hand med utvecklingen af hans åsigter. Hans ungdomsdramer äro komedier i fransk stil och efter mönstret af Gottscheds stycken, men utmärkta för en liflig och sann dialog, t. ex. Damon (1740), Der junge gelehrte (1747), Der misogyn (1748; "Fruntimmershataren", 1801), Die juden (1749), som sökte bekämpa tidens fördom mot judarna, och Der freygeist (1749, riktad mot ateismen). Sedermera gick han genom studium af Diderot och engelsmännen öfver till det borgerliga sorgspelet, som han införde i Tyskland, och hvars förnämsta exempel är Miss Sarah Sampson (1755; öfvers. till Sv. 1799), hvartill han tagit stoffet ur den engelske romanförfattaren Richardsons "Clarissa". Till verkligt nationel ståndpunkt kom han fram genom Minna von Barnhelm (1763; öfvers. till Sv. 1793), skrifvet under sjuåriga krigets senaste år, det första verkligt tyska lustspel, hvars betydelse är sant nationel, ty det har sjuåriga kriget till bakgrund, hvarvid L. hade till syfte att visa det onaturliga deri att preussare och sachsare hatade hvarandra, då de tillhörde samma folk, hvars nationalkänsla han för öfrigt sökte höja genom att sätta den i skarp kontrast mot fransk nationalanda. För öfrigt är stycket i dramatiskt afseende, hvad handling, karakterer och dialog beträffar, mönstergilt. Äfven Emilia Galotti (1772; öfvers. till Sv. 1821, flere öfvers.) har, ehuru spelande i Italien, nationel betydelse såsom en skildring af de tyska småhofvens moraliska uselhet. Handlingen, som ursprungligen är tagen från Livius' skildring af Appius och hans dotter Virginia, har af politiska skäl blifvit förlagd till ett främmande land. I dramatiskt afseende är stycket ett mönster för handlingens utveckling, karaktersteckning och dialog. Endast i afseende på tragikens sanning kan någon invändning göras. Slutligen skref han 1779 den dramatiska dikten Nathan der weise ("Nathan den vise", 1841 o. 1863), med hvilken han afslutade den polemik, hvari han råkat genom sina teologiska strider, och på ett storartadt sätt lägger i dagen sin åsigt om den verkliga humanitetens pligt att vara fördragsam mot olika tänkande. Den är skrifven på vers, de föregående på prosa. L. slutade, såsom han lefvat, med att söka sanningen. Hela hans lif var en bekräftelse på hans härliga utsago: "Om Gud hölle i sin högra hand all sanning och i sin venstra endast den aldrig slumrande driften att söka sanningen, om också med tillägg att alltid och evigt taga miste, och sade till mig: välj! så grepe jag med ödmjukhet hans venstra hand och sade: Fader, gif! Den rena sanningen är ju dock för dig allena." C. R. N.
2. Lessing, Karl Friedrich, tysk målare, f. 1808 i Breslau, son af en brorson till den föregående, studerade först på gymnasiet i sin födelsestad, sedan vid Bauakademie i Berlin. Han lade sig der vinn i synnerhet om teckning, och efter en resa till Rügen vaknade hos honom lusten för landskapsmåleri. Han väckte uppmärksamhet redan 1826 genom sitt första arbete, En kyrkogård, utmärkt för en kraftfull stämning. Svagare var Slottet vid hafvet, en reflex i bild af tidens balladdiktning, som icke var utan inflytande i flere hänseenden på L. Dessa bilder följdes af flere likartade landskap med staffage, komponerade i tidens romantiska stil och framställande liktåg, munkar som dödgräfvare, röfvare, biktande sig för kapucinmunkar, o. dyl., i hvilka landskapet var hufvudsak och stämningen uteslutande melankolisk. Samma stämning råder äfven i hans första figurbilder, t. ex. Det sörjande konungaparet (1828), som gåfvo uttryck åt förstämningen i politiskt och religiöst hänseende hos den tidens menniskor. Med 1830 och uppträdandet inom literaturen af "Das junge Deutschland" börjar en ny anda visa sig äfven inom konsten, som sökte sitt uttryck i historiska ämnen, genom hvilka menniskans sträfvan efter frihet och medvetande om den sedliga verldsordningens fordran uttalades. Af denna anda träffades äfven L., och han gaf den luft i en följd af historiska bilder, såsom hans berömda Husitpredikan (1836), der den historiska realismen framträdde med full kraft, samt derefter Hus inför konciliet (1842) och Hus på bålet (1850; nu i Berlins Nationalgalleri). Dermed afslutade han följden af sina bilder ur de böhmiske protestanternas historia och öfvergick till Luther, ur hvars lif han
Källa: Project Runeberg ·