Sida 580
Lesser ...
målade Luther brännande påfvens bannbulla (1853; nu i New York). Utom dessa historiska kompositioner utförde han en del andra, som icke knyta sig till någon bestämd händelse, utan i genreform framställa en förfluten tids karakter, såsom Försvar af en kyrkogård under 30-åriga kriget och Korsfarare, som finna vatten i öcknen. 1858 blef L. museidirektör i Karlsruhe. Han målade der många porträtt samt återvände till landskapet och återupptog jämväl reformationsämnena med en målning af Disputationen mellan Luther och Eck 1519 (1867). L. dog i Karlsruhe 1880. C. R. N.
Lessmann, Otto, tysk musiker, f. 1844, lärjunge af A. G. Ritter, Bülow, Kiel m. fl., blef 1866 lärare vid Sterns konservatorium i Berlin, senare vid Tausigs pianoskola, 1872 vid Kaiserin Augusta-stiftung i Charlottenburg och 1881 vid Scharwenkas konservatorium. Han har hufvudsakligen gjort sig bekant som musikalisk kritiker i utprägladt "framtidsmusikalisk", specielt wagneristisk anda, senast i den af honom utgifna tidningen "Allgemeine deutsche musikzeitung". A. L.
Lesso, lesto, Ital., musikt., med muntert, lättflytande föredrag.
Lestocq [lästå'k]. 1. Johann Herinann L., grefve, ryska kejsarinnan Elisabets gunstling, var född i Celle 1692 och son till en der boende fransk flykting. Han kom 1713 till Ryssland såsom fältskär och anställdes hos Peter den store, förvistes 1718 till Kazan med anledning af obetänksamma yttranden om förhållanden vid hofvet, men återkallades 1725 af Katarina I och utnämndes till hennes lifmedikus. Efter Katarinas död (1727) behöll han enahanda befattning hos hennes yngre dotter, prinsessan Elisabet, och blef dennas förtrogne. Redan 1730 hade han vid Peter II:s död varit betänkt på att skaffa Elisabet tronen, och 1741 ledde han den palatsrevolution, som förverkligade denna plan. Nästan alla vigtigare regeringsärenden gingo derefter genom L:s hand, höga ämbeten hopades på honom, och han erhöll bl. a. tysk riksgreflig värdighet. Men sedan han alltmera slutit sig till tronföljaren, sedermera kejsar Peter III, miste han 1748 alla sina befattningar och gods samt dömdes 1750 till förvisning. Peter III tillät honom 1762 att återvända samt återgaf honom rang och egendomar, men i statsämbeten vardt han icke vidare använd. Död i Petersburg 1767. -- 2. Anton Wilhelm von L., den föregåendes frände, preussisk general f. i Celle 1738, d. 1815, förde vid utbrottet af 1806 års krig mot Frankrike befälet i Ostpreussen, der han, då de med preussarna förbundne ryssarna drogo sig undan, icke kunde uträtta något. 1807 anförde L. den preussiska styrka, som uppträdde i förening med ryssarna, och lyckades genom sitt ingripande vid Preussisch-Eylau återställa arméns förtroende till sig sjelf. 1807 var L. guvernör i Berlin och 1814 i Breslau. 2. C. O. N.
Lestris. Se Labbslägtet.
Le Sueur [lösyör], Eustache, fransk målare, f. i Paris 1617, d. 1655, lärjunge af Vouet, studerade för sin vidare utbildning italienarnas arbeten, men utan att någonsin resa till Italien. Då den franska konstakademien stiftades, 1648, blef han en af dess 12 äldste professorer, och han hade då sjelf gjort sig fri från Vouets maner. Det första verk af betydelse, som han utförde efter denna frigörelse, var en följd af 13 mytologiska bilder, som prydde några rum i hotel Lambert i Paris (nu i Louvre), framställande bl. a. scener ur Amors-myten. Sedan han målat liknande bilder i de kungliga rummen i Louvre (nu förstörda) och äfven åt enskilda, började han 1645 för kartusianklostret i Paris den berömda följd af 22 taflor, som enkelt och med känsla skildra S:t Brunos lif (fullbordade 1648, nu i Louvre). L. ansågs och anses väl ännu såsom en af den äldre franska skolans förnämste mästare, och det kan ej nekas, att han gör ett godt intryck under ett förkonstladt tidehvarf. Tidigt gjorde han sig fri från den akademiska åskådningen, och han framstår i hela sin konstriktning såsom ädel och kysk, med korrekt teckning och klar, om ock matt färg. Han saknar verkligt djup och kraft i uttrycket, om äfven känslan, som leder honom, är sann och ren, och hans vackra motiv förefalla stundom öfverdrifvet söta. I Louvre finnas af honom ej mindre än 46 målningar. Fransmännen älska att kalla honom "den franske Rafael", hvilket, äfven i den bästa mening fattadt, ej kan betyda mer än att L. alltid eftersträfvat och ibland -- särskildt i gratiös gruppering och i återgifvande af ungdomliga gestalter -- äfven lyckats närma sig det enkla och ädla behaget hos Rafael. C. R. N.
Le Sueur [lösyör], Jean François, fransk musiker, f. 1760, d. 1837, elev af abbé Roze, blef efter hvartannat kapellmästare vid katedralerna i Sées (1779), Dijon, Le Mans och Tours, derefter (1784) vid Saints Innocents i Paris, slutligen (1786) vid Notre dame, hvarest han genomdref engagerandet af en stor orkester. För denna skref han ackompanjemang till sina mässor, bl. a. en stor uvertyr till en sådan, hvilken nyhet dock föranledde orkesterns reducering och L:s afskedstagande, sedan han häftigt försvarat sina åtgärder i skrifterna Essai de musique sacrée ou musique motivée et méthodique (1787) och Exposé d'une musique une, imitative et particulière à chaque solennité (s. å.). Efter några års tillbakadragenhet uppträdde han åter i Paris med flere operor: La caverne (1793), Paul et Virginie (1794), Télémaque (1796) och fick vid det nyupprättade konservatoriet en af inspektorsplatserna samt utarbetade jämte Méhul, Langlé, Gossec och Catel Principes élémentaires de musique och Solfèges du conservatoire. Då Catels opera "Sémiramis" föredrogs vid Stora operan framför två af L. insända (den ena af dem var La mort d'Adam), började den senare med Lettre à Guillard sur l'opera de La mort d'Adam (1801) en förbittrad fejd, som urartade till ett angrepp på konservatoriet (Projet d'un plan général de l'instruction musicale en France, 1801), hvilket hade till följd hans entledigande. 1804 utnämndes han emellertid af Napoleon till hofkapellmästare och fick derefter sitt förnämsta verk, Les bardes, uppfördt. 1813 blef han medlem
Källa: Project Runeberg ·