Sida 582
Lesser ...
meter, försedda med refräng och återgifvande allmogens föreställningssätt. Quevedo utmärkte sig framför andra i denna diktform.
Letronne [lötrå'nn], Jean Antoine, fransk arkeolog, f. 1787, d. 1848 såsom chef för franska arkivväsendet, var en skarpsinnig, polemiskt anlagd kritiker, som har stora förtjenster i synnerhet om tolkningen af grekiska och romerska inskriptioner i Egypten samt om den egyptiska kronologien. Hans förnämsta arbete är Recueil des inscriptions grecques et latines de l'Égypte (2 bd, 1842--48, med atlas).
Lette, Wilhelm Adolf, tysk filantrop, f. 1799, d. 1868, befordrades 1845 i preussisk statstjänst till president i det då inrättade revisionskollegiet för jordbruksfrågor samt var medlem af 1848 års tyska nationalförsamling och derefter af preussiska deputeradekammaren. Han deltog lifligt i grundandet och ledningen af åtskilliga allmännyttiga föreningar. En på hans initiativ i Berlin stiftad förening till befordrande af qvinnors användning i yrkena kallade sig efter honom Lette-verein och efterföljdes af en mängd liknande föreningar i Tyskland. Bland L:s skrifter märkes Die landeskulturgesetzgebung des preussischen staats (3 bd, tillsammans med L. M. P. v. Rönne, 1853--54).
Letter, en till språket indo-europeisk folkstam (om hvars frändskapsförhållanden se Lettiska språk och Lituslavisk), utgöra, efter ordets vanliga bemärkelse, den inhemska befolkningen i hela Kurland med undantag af den smala af liver bebodda kustremsan utmed inloppet till Rigaviken, vidare i södra delen af Livland, som deraf fått namnet "Lettland", i vestligaste delen af guvern. Vitebsk, mellan Rjesjitsa och Dünaburg, i nordligaste Litaven (guvern. Kovno), i de evangeliska församlingarna Birsen och Sjaimen samt i Preussen på den s. k. Kurische nehrung utanför Kurisches haff, hvars innevånare dock sjelfva kalla sig kurer. Stundom fattas ordet letter i vidsträcktare bemärkelse, då det innefattar äfven letternas närmaste fränder, litaverna. Det inhemska namnet är latwitis (plur. latwisji) eller latwis (plur. latwji), Lit. latwis, P. latwin, R. latysj, Lat. lettus, och det af letterna bebodda området (omkr. 50,000 qvkm.) kalla de latwisju (l. lawju) seme, "letters land", Lit. latwija, P. lotwa, R. laty-gola, "Lett-ändan". Betydelsen af stamstafvelsen latw-, hvilken återfinnes äfven i Lit. lietuwa l. lietawa, Litaven, är ännu ej nöjaktigt förklarad. Den vanliga tydningen "lågland" är af flere skäl osannolik. Möjligen kunde förklaringen ligga i den ryska formen latysj, som utom "letter" betyder dels "kyrassier", dels "skorrande". -- Letterna, hvilka på sitt nuvarande område undanträngt de ursprunglige innebyggarna, de finsk-ugriska folken liver och kurer (se dessa ord), blefvo redan i början af 13:de årh. af den tyska riddareorden Svärdsbröderna underkufvade och gjorda till lifegna, hvarefter deras historia är sammanväfd med Kurlands och Livlands. Först 1817 och 1819 upphäfdes deras lifegenskap. De berömmas för arbetsamhet och foglighet; och ehuru de i allmänhet anses för tröga till förståndet, hafva dock de många folkskolorna redan bragt det derhän, att flertalet kan läsa och skrifva, ett sällsynt fall inom ryska provinser. Till antalet något öfverstigande 1 mill., utgöra de i Kurland 81 proc. och i Livland 41 proc. af hela befolkningen. De tillhöra allmänt den lutherska trosbekännelsen, med undantag af omkr. 50,000, som på senare tider öfvergått till den ortodoxa ryska statskyrkan. De äro nästan uteslutande jordbrukare och numera icke så sällan äfven sjelfegande bönder, medan deremot de store godsegarna och hela stadsbefolkningen i Kurland och Livland äro af tysk eller judisk härkomst. H. A.
Letterstedt, Jakob, mecenat, föddes d. 15 Dec. 1796 i Vallerstad socken i Östergötland. Han hette ursprungligen Lallerstedt, såsom slägten kallat sig efter Lalleryd i närheten af Jönköping, der hans farfars farfar varit bosatt. Jakobs fader hade, liksom sin far, varit trumpetare vid Östgöta kavalleri och på gamla dagar inköpt en liten gård i Vallerstads socken. Redan tidigt hade han bestämt, att äfven sonen skulle blifva jordbrukare, och emedan han ansåg bokliga konster öfverflödiga för en sådan, försummades sonens undervisning i hög grad. Denna försummelse gjorde sig sedermera känbar under L:s lefnad, och ännu på gamla dagar arbetade han att fylla de luckor, som derigenom uppstått i hans bildning. L. hade emellertid mindre håg för jordbruket än för industriella företag, och vid 21 års ålder begaf han sig till Stockholm, i närheten af hvilken stad han arrenderade Järfva bränneri. Hans förlagskapital visade sig dock snart för litet. Åtskilliga missöden och olyckliga spekulationer tillstötte, hvilket i förening med andra ogynsamma förhållanden vållade, att L. redan efter ett år fann sig vara fördjupad i skuld. Han lemnade derför hösten 1819 i hemlighet sitt fädernesland och begaf sig till London. Han skref sig nu Latterstedt, hvilket han snart på grund af det engelska uttalet förändrade till Letterstedt. Från London seglade han till Goda Hopps-udden, som då utropades såsom ett förlofvadt land, och dit utvandringen verksamt understöddes af engelska regeringen. I Mars 1820 landsteg han i Kapstaden med endast 15 shillings på fickan. Kassan var visserligen ringa, men han hade ett bättre kapital i sin starka kroppskonstitution, sitt goda hufvud och sin arbetsförmåga. I början fick han också, liksom så mången annan utvandrare, underkasta sig det gröfsta kroppsarbete för att förtjena sitt lifsuppehälle. Af de svenskar, som förut voro bosatta i Kapstaden, erhöll han emellertid både råd och bistånd, hvilket han sedan återgäldade genomen aldrig svikande välvilja mot svenskar, som af en eller annan anledning besökte Kap. Det dröjde ej häller länge, innan han från sin förra torftiga ställning arbetade sig upp till en bättre, och i Sept. 1822 gifte han sig med en enkefru Dreyer, hvilken genom slägt och gifte var befryndad med koloniens bästa familjer. Hon var ej synnerligen förmögen, emedan hennes aflidne man lemnat efter sig ganska intrasslade
Källa: Project Runeberg ·