Sida 96
Kräftan ...
kräksalts-vin, antimonvin, Vinum stibiatum, farmak., med., är en lösning af 1 del kräksalt (kräkvin-sten) i 250 delar ljumt malagavin. För att framkalla kräkning gifves en tesked hvar 10:de--15:de minut, tills verkan följer. Kräksalts-vin, liksom alla preparat af antimon, förorsakar en stor nedsättning af kraften hos muskler och nerver. O. T. S.
Kräkvin-sten, Tartanis stibiatus l. emeticus, Tartras stibico-kalicus Ph. Suec., kräksalt, kalium-antimonyltarträt, kem., farmak., med., är ett dubbelsalt af kali, antimonoxid och vinsyra enligt formeln K(Sb O). C4 H4 O6 + H2 O. Kräkvin-stenen eller kräksaltet, hvilket sistnämnda namn är vanligare bland allmänheten, bör vara ett snöhvitt kristalliniskt pulver, som löses i 15 delar kallt och 2 delar varmt vatten. Kräksaltet har en sötaktig, efteråt äcklig, metallisk smak och står främst bland alla kräkväckande medel. Det upptäcktes 1631 af Adrian von Mynsicht, och jämte andra antimon-preparat spelade det en stor rol inom medicinen under 17:de och 18:de årh. ända tills för några decennier sedan. Derefter har antimon-medlens och särskildt kräksaltets bruk blifvit alltmer begränsadt, så att det numera synes vara på väg att alldeles bortläggas, och detta med rätta, enär antimon-preparaten lätt framkalla svåra verkningar och i allmänhet äro mycket fientliga mot den djuriska organismen. Antimon-medlen (remedia spagirica) voro redan före kräksaltets upptäckande mycket prisade af Paracelsus och hans lärjungar. Missbruket af dylika medel föranledde 1566 på yrkande af Paris-fakulteten ett förbud af franska parlamentet att begagna "spagirica"; men 100 år efteråt blef detta förbud formligen upphäfdt, och redan 1638 hade det af kräksalt beredda kräksalts-vinet blifvit upptaget i franska farmakopén. Kräksaltet har en lokalt retande verkan, och i form af salva, anbringad på huden, förorsakar det inom ett till två dygn ett utslag af smittkopplika blemmor. Det verkar nedsättande på hjertat och nervcentra samt på muskelkraften. På respirationsorganens slemhinna anses kräksaltet verka på det sätt, att i lungorna alstradt slem löses och lättare upphostas. I stor dos förorsakar kräksalt häftig inflammation i magsäcken och tarmkanalen med samma slags pustelbildning å slemhinnan som å huden. Små doser (1/2--1 cg.) förorsaka äckel och ofta nog kräkning efter första intagningarna, men sedan försvinner äckelkänslan vid upprepad intagning. Hjertslagen, som till en början påskyndats, blifva långsammare, likaså andedragen, och stor nedsättning af muskelkraften inträder. Dos af 3--6 cg. framkallar snart äckel och kräkning samt vanligen derjämte vattentunna öppningar. Upprepas sådana större doser, upphör vanligen kräkningen, men en häftig öfverretning med våldsamma kräkningar kan ock följa samt leda till en hastig kraftuttömning och död. Kräksalt har varit användt i synnerhet mot akuta inflammatoriska sjukdomar i bröstets organ, såsom hosta och heshet, inflammation i lungorna, lungsäcken eller hjertsäcken, samt derjämte förr i sinnessjukdomar. O. T. S.
Kräldjuren, Reptilia, zool., bilda den tredje klassen inom ryggradsdjurens provins. Andedrägtsorganen äro ända från födelsen lungor. Hjertat är tre- (stundom fyra-)rummigt med ofullständig (stundom fullständig), af en större eller mindre öppning genombruten skiljevägg, blodet kallt och blodomloppet ofullständigt; hjernbrygga saknas. Embryot omgifves af vattensäcken (amnion) och andedrägtssäcken (allantois) Kroppen är täckt med fjäll eller sköldar. Mjölkkörtlar förefinnas icke. Antingen sker fortplantningen medelst ägg, som utkläckas utom moderns kropp, men icke rufvas, eller ock födas ungarna lefvande. Kroppsformen är mycket vexlande, från sköldpaddornas breda och rundade till ormarnas ytterligt utdragna. Fötter dels finnas och äro då två eller fyra samt tjena blott till stöd och att skjuta fram den med buken på marken släpande kroppen, dels saknas alldeles. Halsen är föga utvecklad och besitter ringa böjlighet; stjerten är deremot ofta dess mera utvecklad. Såväl bålen som stjerten och lemmarna kunna vara utbildade för särskilda rörelseformer. Så gifves det klättrande, gräfvande, krypande, löpande, hoppande, simmande och dykande kräldjur, hvarjämte flygande sådana fordom förekommit. Huden är fast samt klädd med plåtar och fjäll, hvilka utgöra förhårdningar och förbeningar i huden eller förhorningar i öfverhuden. Mycket allmänt finnas i läderhuden och i öfverhudens djupare lager pigmentaflagringar, som förläna huden dess färg och mera sällan orsaka en verklig färgvexling. Huden äffäljas styckevis hos sköldpaddor och krokodildjur, men ombytes mer eller mindre hel hos de öfriga. Kräldjurens skelett vexlar utomordentligt till sin byggnad, men företer aldrig någon broskartad kraniebas eller qvarstående ryggsträng. Mellan bröst- och ländregionen finnes icke någon skarp gräns. Ryggkotorna äro enligt regeln konkava framtill och konvexa baktill; dock finnas i många ödlors stjert bikonkava och i sköldpaddornas hals jämte de bikonkava äfven framtill konkava kotor. De öfre bågarna äro hos alla ödlor och ormar fast sammanvuxna med kotorna, hos fisködlor, krokodildjur och sköldpaddor deremot föga fast förenade med dem. Öfverallt stå bågarna i ledförbindelse med hvarandra medelst ledutskott från de främre till de bakre. Undre bågar förekomma på stjerten hos ormar, ödlor och sköldpaddor samt tillhöra då två intill hvarandra belägna kotor. Refben finnas alltid, ofta utefter hela bålen. Hos ormar och ormlika ödlor, hvilka sakna bröstben, äro falska refben fästa vid bålens alla kotor med undantag af första halskotan och, såsom ersättning för de felande lemmarna, i stånd till utomordentligt fria rörelser. Äfven hos ödlorna och krokodilerna förekomma korta halsrefben, medan bröstrefbenen sluta sig till ett långsträckt bröstben, bakom hvilket hos krokodilerna följer ett s. k. bukbröstben, som sträcker sig förbi buken ända in i bäckenafdelningen. Sköldpaddorna sakna refben på halskotorna; deremot finnas i de förenade bröstoch ländafdelningarna åtta par skifvor, som äro mer
Källa: Project Runeberg ·