Sida 97
Kräftan ...
eller mindre sammanvuxna med ryggskölden och böra tydas som refben. Skallen ledar alltid medelst en enda ledknapp mot första halskotan och är fullständigt förbenad i nästan alla sina delar. Käkgomapparaten och qvadratbenet äro hos sköldpaddor och krokodildjur fast, hos ödlor lösare och hos ormar helt löst förenade med skallen. Hos de sistnämnda äro de hos alla kräldjur af flere stycken bildade underkäksgrenarna förenade blott medelst ett senband med tinningbenet. De flesta ormar sakna lemmar och dessas gördlar fullständigt; hos några finnas dock spår af bakben, hvilka äro dolda under huden ända till den klobärande ändleden. Äfven ödlorna antingen sakna ben alldeles eller hafva endast ett par rudimentära sådana; hos de flesta ödlor äro dock båda paren fullständigt utbildade. Sällan äro tårna förenade medelst simhud eller fötterna ombildade till simfenor (hos hafssköldpaddorna). Hos de utdöda pterodaktylerna egde de främre lemmarna en mycket förlängd finger och voro förvandlade till flygorgan. I hjernan äro båda halfvorna af ansenlig storlek och börja täcka mellanhjernan; lilla hjernan visar en fortgående utveckling från ormarna till sköldpaddorna. Sinnesorganen stå högre än hos amfibierna. Ormarna, geckoödlorna och slägtet Amphisbaena sakna ögonlock; sådana och enligt regeln en blinkhinna finnas deremot hos öfriga kräldjur. Hörselorganet utgöres af inner-öra äfvensom (utom hos ormar och fotlösa ödlor) af mellan-öra, hvaremot ytter-öra saknas och blott hos krokodildjuren finnes antydt genom en hudflik. Luktorganet är mera utbildadt hos sköldpaddor och krokodildjur, hos hvilka senare de yttre näsöppningarna kunna tillslutas medelst klaffar. Hos alla kräldjur finnas inre näsöppningar. Smaken synes vara bäst utvecklad hos sköldpaddor och leguaner; den är ofta icke bunden vid tungan, enär denna hos ormar och en mängd ödlor gör tjenst som känselorgan och i andra fall, t. ex. hos kameleonterna, som gripverktyg. Käkarnas beväpning är mycket vexlande. Sköldpaddorna hafva dem öfverdragna med en skärande hornbeklädnad, så att de bilda ett slags näbb. De andra afdelningarna hafva i käkarna kägelformiga eller hakformiga griptänder, hvilka tjena till att fasthålla, men icke att sönderstycka rofvet. Endast undantagsvis hafva tänderna taggiga kronor äfvensom veck i emaljen eller tandsubstansen. Tänderna stå i en enkel rad på käkbenet och äro fastvuxna antingen ofvanpå detsamma eller vid en yttre kant af tandrännan; hos krokodildjuren sitta de dock i tandhålor. Äfven gomoch vingbenen kunna bära griptänder, hvilka då ofta, t. ex. hos de giftlösa ormarna, sitta i bågformig rad. De giftiga ormarna hafva framme i öfverkäken långa, smala, spetsiga, af en kanal genomborrade eller med en längdfåra försedda tänder, hvilkas rot omfattas af utföringsgången från de, en på hvardera sidan af hufvudet, bakom och under ögat belägna giftkörtlarna. Den ur dessa afsöndrade vätskan flyter vid ormens bett genom tandens kanal eller fåra in i såret. Matstrupen är i hög grad uttänjbar, magen hos sköldpaddorna tvärställd, hos krokodilerna rund och till sin bildning lik foglarnas, hos öfriga kräldjur långsträckt. Ändtarmen mynnar ut i en kloak med antingen rund eller tvärställd öppning. Kräldjuren andas ständigt med lungor, hvilka såsom långsträckta, rymliga säckar med nätlika utskott från väggarna, hos sköldpaddor och krokodildjur med stora, svamplika ihåligheter, mestadels sträcka sig ända in i kroppshålans bakre del. Hos ormar och ormlika ödlor äro langsäckarna olika utbildade, så att den ena är mer eller mindre förkrympt, stundom nästan försvunnen, hvaremot den andra är större och i sin bakre ände saknar såväl de nätlika rummen som andedrägtskärl och bildar en luftreservoar. Blodets omlopp och syrsättning försiggår trögt, hvilket i förening med den kroppsvärmen icke qvarhållande hudbetäckningen gör, att kräldjuren till sin värmegrad rätta sig efter det omgifvande mediet och kännas kalla. Verklig stämma hafva blott geckoödlorna, krokodilen och kameleonterna. Sköldpaddor och ormar kunna pipa och hväsa; öfriga kräldjur äro stumma. Hjertat har två, äfven utvändigt skilda förmak och (hos ormar, ödlor och sköldpaddor) en kammare, delad af en genombruten skiljevägg. Hos krokodilerna är nämnda skiljevägg hel, så att två fullkomligt skilda kamrar uppstå, hvarvid det arteriella och det venösa blodet dock blandas straxt utom hjertat genom en mellan de båda olika blodkärlssystemen bestående förbindelse. En verklig parning eger alltid rum mellan könen, hvilka äro utrustade med särskilda organ derför. De allra flesta kräldjur lägga ägg, hvilka (undantagandes hos alligatorn och Phyton-ormarna) lika litet som ungarna åtnjuta någon omvårdnad från föräldrarnas sida, utan enligt regeln nedgräfvas i fuktig jord, gödsel o. d., der de utkläckas genom den deri alstrade värmen äfvensom genom solvärmen. Några få arter, t. ex. huggormen och ormslån, föda lefvande ungar. Nästan alla kräldjur, med undantag af några sköldpaddor och ödlor, äro köttätande. De smärre formerna lefva till hufvudsaklig del af insekter, de större deremot af ryggradsdjur, äfven varmblodiga. Många arter, t. ex. vattenormar, hafssköldpaddor och krokodildjur, vistas uteslutande eller företrädesvis i vattnet, men de allra flesta kräldjur uppehålla sig på land, än på fuktiga ställen i närheten af vatten, än på torra platser. -- Hvad kräldjurens geografiska utbredning vidkommer, tilltaga de i storlek och talrikhet mot eqvatorn. Några ormar och ödlor utbreda sig långt upp i norden, hvaremot krokodilerna äro inskränkta till varma land; sköldpaddorna förekomma hufvudsakligen i dessa. Kalla och tempererade trakters kräldjur ligga om vintern i vintersömn eller dvala; så göra kräldjur äfven i tropiska land under sommarhettan och vakna upp vid regntidens inträdande. -- Kräldjurens själslif befinner sig på en låg ståndpunkt. De växa långsamt, men hafva dess större lifslängd. De flesta äro utomordentligt seglifvade, kunna härda ut länge utan föda och med inskränkt respiration samt i viss grad ersätta stympade eller förlorade kroppsdelar. För menniskan är blott
Källa: Project Runeberg ·